[fsv. ledsn, motsv. fgutn. laiþsn; bildat gm dissimilation av ett (icke anträffat) fsv. ledsl, vbalsbst. till LEDA, v.2; jfr fsv. hörsl: höra samt isl. leizla, ledning: leiða, leda]
(†)
1) = LEDNING, sbst.2 1. Stiernhielm Jub. 86(1644, 1668). Släckie wij sielf wår Eld, och dämpa det andlige Liuset, / Ded som Osz Skaparen i wårt bröst, hafwer eldat och vptändt, / Til wår Salighetz Lysn, och Ledsn. Dens. Herc. 375(1658, 1668).
2) ett klandrat tings ledande till fångesman för att bevisa innehavarens lagliga åtkomst l. besittning; jfr LEDA, v.2 12. Griper någon till ledsen säger dett som klandrades kiöpt .. och säger sigh sin fångesman .. weta, tå skall (osv.). FörarbSvLag 4: 435(1696).
SAOB
