SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1939  
LEGAT lega4t, sbst.1, m.; best. -en; pl. -er.
Ordformer
(-a(a)t(h) 1523 osv. -att 1543c. 1585)
Etymologi
[jfr t. legat, eng. legate, fr. légat; av lat. legatus, sändebud, eg. p. pf. till legare, förordna (ngn) till ngt, skicka ss. sändebud (jfr LEGERA, v.1). — Jfr LEGAT, sbst.2, LEGATION]
1) (i fråga om ä. förh.) (furstes l. regerings) sändebud; särsk. om tillfälligt sändebud med speciellt uppdrag, ss. fredsunderhandlare o. d. G1R 5: 148 (1528). (En) Furste när han afferdigar sina Legater, giffuer han them een Instruction. PErici Musæus 2: 63 a (1582). Sändningebud (Legater, Utrikes Ministrar) äro de, genom hvilka frid och förbund med andra Magter stiftas och underhållas. Bergklint MSam. 2: 145 (1784). Hjärne K12 149 (1902). — särsk. (†) i bildl. l. oeg. anv., om (av Gud skapad) varelse som fattas ss. Guds sändebud på jorden; särsk. i uttr. Guds legat, dels om Kristus, dels om prästman. PPGothus Und. a 4 a (1590). Gudz Legat, .. som osz skal föra til Gudh, är Gudz .. Son. Muræus Arndt 4: 4 (1648). (Prästerna böra) Som trogne Gudz legater rätt framföra hans ord. KOF II. 2: 210 (c. 1655). Swedberg SabbRo 1400 (1702, 1712).
2) [eg. specialfall av 1] (i fråga om katolska förh.) påvligt sändebud, påvens representant äv. i uttr. apostolisk l. romersk legat. G1R 1: 117 (1523). Hildebrand Medelt. 3: 30 (1899). (Johannes Magnus) skickades såsom apostolisk legat till Sverige. Schück VittA 1: 20 (1932). — särsk. (förr): ståthållare i en legation i Kyrkostaten; jfr DELEGAT 1 slutet. Adlerbeth FörslSAOB (1798). Dalin (1853).
3) [efter motsv. anv. av lat. legatus] (i fråga om fornromerska förh.) under republikansk tid: av senaten utnämnd medhjälpare o. rådgivare åt fältherre l. provinsståthållare; under kejsartiden: av kejsaren utnämnd ståthållare i kejserlig provins l. chef för en legion. ConvLex. 2: 357 (1822). KrigVAT 1851, s. 474 (vid legion). SvUppslB (1933).
Ssg: (1) LEGAT- l. LEGATS-VIS, sbst. n. o. adv. (†)
I. sbst., i uttr. uti legatsvis, = II. G1R 25: 519 (1555).
II. adv: i egenskap av sändebud i en delegation l. dyl.; jfr -LEGATIONS-VIS II. När een sändes legatvijs till een potentat. RP 6: 433 (1636). Därs. 8: 217 (1640).
Avledn.: LEGATUR, sbst.1, r. l. f. särsk. (i fråga om katolska förh.) till 2: en legats värdighet l. ämbete l. värksamhetsområde. 2NF 1: 1100 (1903).
Spoiler title
Spoiler content