LEGÄR leʃä4r l. -æ4r, adj. -are. adv. -T. (äv., i sht förr, med fransk stavn.)
Etymologi
[jfr t. o. eng. leger; av fr. léger (f. légère), av ett icke anträffat lat. leviarius, avledn. av levis (se LEVIS)]
1) i anv. som utgå från bet.: lätt, icke tung.
a) (†) lätt; motsatt: tung; äv. om mat(rätt): lätt, lättsmält. Tornet (på domkyrkan i Strassburg) .. ser besynnerligt Legert men ei vackert ut genom dess månge durksickter. Palmstedt Res. 57(1778). (Barnen äta) tvänne legera (rätter) om aftonen. Bååth-Holmberg FlickDagb. 240(i handl. fr. 1809).
b) (†) om förslag, utkast o. d.: gjord med lätt hand, anspråkslös? (Jag) håller .. för en oskattbar heder, att få ge Er en lègere tekning och utkast (till ett äreminne). Kellgren (SVS) 6: 9(1770).
c) (numera knappast br.) i fråga om (dams) klädedräkt; dels om dräkt: ”lätt”, dels om person: lättklädd. Klädedrägten (var på förlustelseställen i Paris) högst leger. Bladh (o. Hornstedt) 70(1800). Blanche Bild. 3: 157(1864).
d) ss. adv.: lätt, lättvindigt; vårdslöst, utan (nödig) omsorg. Taga något (l. saken) legärt. Brors .. förtjenster omröras i förslaget (till professuren) ganska legert. Porthan BrSamt. 1: 7(1774). Exercisen tycktes mig gå temligen legert till. Bergman VSmSkr. 218(1845). Swensson Willén 153(1937).
2) (†) lätt, icke svår. Den tilärnade åderlåtningen var, min sann, icke så legere, i Sverige näml., där Franska Guillotinen ännu är så främmande! Porthan BrCalonius 85(1794).
Avledn.: LEGÄRITET, r. l. f. (äv. med mer l. mindre korrekt fransk stavn.) [efter fr. légèreté] (†) till 1: lätthet; särsk.: otvunget behag, ”flykt”. Att gifva .. (det sv. språket) en ytligt prunkande legeretet. SvLitTidn. 1821, sp. 174. Ekbohrn(1868).
SAOB
