[fsv. leker; jfr d. læg, isl. leikr; av mnt. lek, av mlat. laicus (se LAIKER)]
1) som tillhör folket l. menigheten (i motsats till det andliga ståndet); som är lekman; i substantivisk anv.; jfr LEKT 1; numera bl. arkaiserande, i uttr. lek och lärd [jfr fsv. leker ok lärþer]. Ee hoo the helst äre, lege eller lerde. G1R 12: 261(1539). En vis Man antingen Clerck eller Lek. Œdman Bahusl. 177(1746). Månsson Rättf. 2: 94(1916).
2) (arkaiserande, enst.) olärd, som icke är fackman; jfr LEKT 2; i uttr. lek och lärd. (Rydbergs konstpsykologiska uppsatser) väckte .. beundran hos både lek och lärd. Warburg Rydbg 2: 281(1900).
Ssgr (i allm. till 1): LEK-BRODER, sbst.1 (sbst.2 se LEKA, v.ssgr). manlig medlem av en religiös orden o. d. vilken icke undergått vigning, men som avlagt löften o. anlagt särskild dräkt (o. vanl. sysslar med kroppsarbete, sjukvård o. d.), lekmannabroder. OPetri Clost. E 2 b(1528). Lagerlöf Saga 136(1908).
Ssg: lekbrödra-altare. altare i en klosterkyrka vilket motsvarar lekmannaaltaret i andra kyrkor. 2NF 38: 1174(1926). —
-FOLK. [fsv. lekfolk; jfr d. lægfolk, isl. leikfolk]
1) (numera i sht i fackspr.) till 1; koll., om lekmännen. Nw wilie wij och besee huadh leekfolk är plichtogt clerckrijt. OPetri 1Förman. A 4 b(1528). Westman SvKyrkUtv. 57(1915).
