LEVIT levi4t, m.; best. -en; pl. -er (Joh. 1: 19(NT 1526) osv.) ((†) -e GlLuk. 10: 32(NT 1526)).
Ordformer
(-it 1526 osv. -ite, sg. 1526)
Etymologi
[jfr ä. d. levite, dan. o. t. levit, eng. levite, fr. lévite, av lat. levita, levites, av gr. λευίτης, till Λευί, Levi]
i fråga om förh. hos de gamla israeliterna: jude av Levis stam; judisk präst; särsk. om sådan med mera underordnad befattning vid tämpeltjänsten: tämpeltjänare. Luk. 10: 32(NT 1526). Gudz Arck bör icke bäras vthan aff the Leuiter. 1Krön. 15: 2 (”16”) (Bib. 1541). Aron invigdes .. med sina Söner til Präster: och Leviterne tilordnades dem til biträde. Eberhardt AllmH 1: 23(1766). Wirsén Vint. 276(1890). — särsk. [efter motsv. anv. i mlat.] i överförd anv., i den romersk-katolska kyrkan, om diakon l. subdiakon i sin egenskap av liturgisk assistent åt biskop l. präst. Schroderus Os. 2: 181(1635). PT 1918, nr 255 A, s. 2.
Ssgr: A: LEVIT-MÄSSA, r. l. f. i den romerskkatolska kyrkan: mässa vid vilken leviter biträda ss. assistenter; jfr LEVITslutet. SvD 1900, nr 1 A, s. 2.
C: LEVITER-KÖR. (i fackspr.) sångkör bestående av leviter. JudLittSSkr. 1: 77(1920).
D (†): LEVITO-ÄMBETE, se B.
Avledn.: LEVITISK, adj. som tillhör l. har avseende på leviterna; äv., i utvidgad anv.: som har avseende på den judiska helighetslagen. Schroderus Os. 1: 196(1635). Hellerström Liturg. 173(1932).
