LIBATION lib1atʃω4n l. li1-, l. -aʃ-, r. l. f.; best. -en, vard. (utom i södra Sv.) äv. =; pl. -er.
Etymologi
[jfr t., eng. o. fr. libation; av lat. libatio (gen. -ōnis), vbalsbst. till libare, göra drickoffer]
1) rel.-hist. offer bestående däri att (ngt av) en dryck utgjutes (över l. kring altaret l. på marken) till ära för en gud l. annat övernaturligt väsen, drickoffer, dryckesoffer; gjutoffer; äv. konkret, om det som offras; förr äv. bildl., om devot hyllning o. d. Eberhardt AllmH 2: 361(1768). SvLittFT 1838, sp. 156 (bildl.).Frey 1850, s. 468 (konkret).
2) (i vitter stil, skämts.) dryckesgille, dryckeslag, ”festande”; ofta i pl. Ekbohrn(1885). Kaptenen (hade) ännu icke fullt övervunnit verkningarna av kvällens libation. Siwertz Barn. 283(1915).
