publicerad: 1940
LINDRIG lin3drig2, adj. -are ((†) superl. -st LReg. 434 (1662), ConsAcAboP 4: 384 (1677)). adv. -EN (†, Lind (1749)), -T.
Ordformer
(lijnd- 1568. lind- 1622 osv.)
Etymologi
1) icke hård l. skarp; len, mild; lätt; särsk.
a) (†) om föremål, särsk. redskap o. d.: icke hård l. skarp, len; om tygel o. d.: icke stram, lös. Betslet bör vara alfvarsamt; men dock så lindrigt, at det ej fördärfvar munnen. Dalin Vitt. II. 6: 116 (1740). Hästen i et kort galopp / Med lindrig tygel dansade. Envallsson Arrest. 14 (1799).
b) om väderlek, vind, temperatur o. dyl. l. årstid med hänsyn till därunder rådande väderlek osv.: mild. Gyllenius Diar. 156 (c. 1660). Lindrig Winter. Thuronius Alm. 1665, s. 7. Kölden var lindrig. 2SAH 62: 155 (1885). En lindrig sunnanvind. Apg. 27: 13 (Bib. 1917).
c) (†) om röst l. (ut)tal l. (språk)ljud: mjuk, mild; len; äv. bildl. Rudbeck Atl. 3: 479 (1698). De ljud bokstäfverne .. äga .. fördelas i hårdare och lindrigare. 2SAH 1: Föret. 10 (1801). Låt hvem som kan, sin skymf med lindrig stämma klaga. Leopold 1: 190 (1803, 1814). — särsk. i uttr. lindrig sång, sång i moll. Laurinus MusRud. A 3 a (1622).
d) om behandling l. uppträdande l. metod i allm.: mild, skonsam, utan stränghet. RP 7: 439 (1639). Medh the utfattige handlas altijdh beskedeligen och lindrigt (då avgifter till prästerna utkrävas). KOF II. 1: 415 (1659). — särsk. i utvidgad l. bildl. anv.
α) (mindre br.) i uttr. med lindrig hand, med lätt hand; äv. bildl. Leopold 6: 176 (1786). Om man med lätt och lindrig hand skattlägger yppigheten. LBÄ 1: 48 (1797).
β) (†) i uttr. slå på l. röra en lindrig sträng o. d., uppträda mildt l. medgörligt. Hermelin BrBarck 133 (1707). Humbla Landcr. 36 (1740).
e) om straff l. dom o. d.: mild. Att jagh vdi ett lijdeligare och lijndrigere fengxle .. kåmme måtte. HSH 3: 102 (1568). En skäligh och motteligh agha .. som är hwarcken för lindrigh, eller för hård. KOF II. 1: 466 (1659). De Geer Minn. 2: 282 (1892).
f) om yttrande, omdöme, påbud o. d.: mild; skonsam. Lindrigt l. lindrigast sagt. HT 1913, s. 131 (1631). Fält-Marskalkens upförande .. (förtjänar) långt lindrigare omdömen. Loenbom Stenbock 3: 148 (1760). Ju lindrigare lagar, desto sedigare folk. Posten 1769, s. 554. Dessa inkast äro, lindrigast sagdt, enfaldiga. Melin JesuL 1: 153 (1842). För att använda ett lindrigt uttryck. Hammar (1936). (†) Skriftermålet (skall) uthföras med lindriga .. ord. KOF II. 1: 167 (1659).
g) om krav l. stipulerade villkor, (tyngande) utgifter, omkostnader, pålagor, skatter o. d.: föga tyngande, lätt, icke hård; billig. Stockholms besvär haffva i långh tijdh icke varitt så lindrighe, som the nu ähre. RP 7: 195 (1638). Lindriga frakter. Chydenius 182 (1765). Hyra (lägenheten) på mycket lindriga vilkor. GHT 1895, nr 273, s. 3. — särsk. om vara l. prestation l. konsumtion: som erhålles för billigt pris, billig; numera nästan bl. (föga br.) i sådana uttr. som lindrig i priset. Eneman Resa 2: 132 (1712). Caffe .. skulle för oss blifva ännu dyrare än Thée. Att äta mjölk vore väl det mäst lindriga. Wrangel TegnKärlekss. 100 (i handl. fr. 1795). Bergman VSmSkr. 40 (1855).
h) om obehag, möda, arbete, sorg, nöd o. d.: föga kännbar l. tyngande; lätt. Slippa lindrigt undan. Kolmodin QvSp. 1: 660 (1732). (De) viste intet at genom dygden giöra fattigdomen lindrig och liuflig. Mörk Ad. 1: 153 (1743). Tjänstgöringen .. är mycket lindrig. IllMilRevy 1898, s. 26.
i) om lidande, smärta, sjukdom o. d.: icke svår; stundom närmande sig bet. 2 b. Lindrig feber, huvudvärk. Få en lindrig död. Ett lindrigt fall (av en sjukdom). Lindrigt sjuk, sårad. Lindrigt sinnesslö, imbecill. HSH 5: 313 (1681). När bruden kommer från Kyrkan skal hon sjelf spänna ifrån eller sadla af hästen, at hon måtte lindrigt få barn. Hülphers Norrl. 4: 310 (1779). En hjärnblödning .. av lindrigare art. Hellström Malmros 47 (1931).
2) svag, obetydlig; lätt.
a) om handling, rörelse, tryck o. d.: svag, lätt. ILandtmät. 1736, s. A 2 b. Den lilla dörren gaf vika för en lindrig fingertryckning. Almqvist DrJ 127 (1834). En lindrig darrning på handen. Strindberg RödaR 158 (1879). — särsk. om fel l. brott l. förseelse o. d.: icke grov l. svår; obetydlig; äv. i utvidgad anv., om rättegångsmål: som avser dylikt brott. Ha överseende med lindrigare förseelser. Ett lindrigt språkfel. Lehnberg Pred. 1: 309 (c. 1800). I lindrigare kriminalmål. Annerstedt UUH II. 2: 8 (1909).
b) om egenskap l. tillstånd; särsk. ss. adv. Warg Bih. 33 (1765). Kroppen är lindrigt konvex. Linnarsson VgCambr. 68 (1869). Lindrigt salt köttspad. Langlet Husm. 179 (1883). Där stod .. Johanna, med .. hatten lindrigt på sned. Nordström Amer. 89 (1923). — särsk. (i sht skämts.) med mera utpräglad bet.: ytterst obetydlig(t); knappast; särsk. i sådana skämts. eufemistiska uttr. som lindrigt nykter l. ren. Lindrigt nykter. NordT 1896, s. 623. Lindrigt korrekta .. meddelanden. GHT 1898, nr 264 A, s. 2. De slarvigt klädda och lindrigt rakade gästerna. Laurin Folkl. 118 (1915).
c) om sak: som endast i ringa grad har de för saken karakteristiska egenskaperna. Slätten är .. lagd af naturen uti lindriga och knapt synliga convexiteter. Linné Sk. VI (1751). Hvalfvet, ofta kvadratiskt med lindrig spetsbåge. Hahr ArkitH 289 (1902). — särsk. (†) om lösning, blandning o. d.: svag. Lindrigt Tvål-lodder. Fischerström 1: 354 (1779).
d) om eld: icke häftig, sakta, svag. Salé 138 (1664). Kopalen .. smältes i en ny lerpanna öfver lindrig koleld. AHB 39: 31 (1870). jfr (†): (De fyllda kräftorna) ställas .. uti en lindrig ugn att gräddas. Sjöberg Singstock 191 (1832).
e) (numera mindre br.) om smak l. lukt o. d., förr äv. om sak med hänsyn till dess smak l. lukt osv.: svag, mild. Polhem Invent. 37 (1729). Lindrig luckt. PH 6: 3863 (1755). Lätt och lindrig kardustobak. Wedberg HD 398 (cit. fr. 1809). Ett lindrigt vin. Adlerbeth HorOd. 133 (1817).
3) (†) om jordmån: lätt, icke (allt för) tung; jfr 2 c. Lindrig sandjord. Broocman Hush. 4: 21 (1736). Scorsonera latifolia sinuata, sås .. uti sand-mylla och lindrig lera. Lundberg Träg. 18 (1754). Boije Landth. 249 (1756).
4) (†) om handling: som utföres utan svårighet, lätt. Af en Glob. giöra en Cub. skier lindrigast, när man (osv.). Rålamb 1: 31 (1690). Hönsäggen .. gifva en god näring, och blifva lindrigt förtärda. Roberg Beynon 7 (1727).
5) om person.
a) (†) mild (i ord l. handling), skonsam, eftergiven; human. Girs J3 16 (1627). Han (var) lindrig i uttydning af andres svagheter. Schönberg ÅmVetA 1785, s. 51. Lindrig emot sina barn. Nordforss (1805).
b) (föga br.) om person med hänsyn till viss värksamhet l. vissa åsikter o. d.: icke grov l. svår resp. sträng l. fanatisk o. d. En af de lindrigare Presbyterianer. SvMerc. 6: 621 (1761). En lindrig förbrytare. Oscar I Straff 52 (1840).
Avledn.: LINDRIGHET, r. l. f.
1) till 1; särsk.
a) till 1 d (jfr 5 a), i fråga om uppträdande l. behandling: mildhet, skonsamhet, eftergivenhet; varsamhet. Schroderus Os. 1: 745 (1635). Fel, som komma af brist på underrättelser böra dömmas med lindrighet. 2VittAH 2: 481 (1787, 1791).
c) (†) övergående i bet.: lindring (i ngns sorg l. smärta o. d.); jfr LINDRIG 1 h. Iagh (har) welat bemelte sorgh til lindrigheet, thenna Predikan vthi pennan fatta. Hamarinus Wolff A 1 b (1649).
2) (†) till 4: förhållandet att icke bereda några svårigheter, lätthet, enkelhet. För räkningens mera lindrighet skuld. ResolSpanmålsmagÅmål 1759, s. 2. Rönnow PVetA 1768, s. 8.
SAOB
Spoiler title
Spoiler content