[jfr d., t. o. eng. linon; av fr. linon, avledn. av lin (se LIN)]
(i sht förr) textil. om urspr. av linne, numera vanl. av bomull förfärdigad gles, tunn, något styv, omönstrad vävnad i treskaft. DA 1793, nr 26, s. 3. En med gult linong öfverklädd schäferhatt. Strindberg TrOtr. 4: 101(1897). Vita klänningar av linong .. hörde till flickornas utstyrsel (på barnbjudningarna i Sthm på 1870-talet). Linder Tid. 129(1924). — särsk. (†) om stycke av linong, apterat till (del av) klädesplagg. Porthan BrCalonius 560(1799). Den hvita linongen vek ännu mera undan för hennes på hjertat hvilande hand. Almqvist DrJ 63(1834). Sturzen-Becker Sångmö 224(1844).
