LIP, sbst.1, r. l. m.; best. -en; pl. -ar.
Etymologi
[sv. dial. lip, lipa, f. stor underläpp, grimas; av mnt. lipe l. nt. līp, lipe, tjock framskjuten underläpp; möjl. besläktat med stammen i LÄPP]
(†) läpp; särsk. om underläpp; ofta i bildl. anv., om utskjutande underläpp l. om förvridning av anletsdragen; i sht ss. uttryck för harm l. förakt l. missbelåtenhet o. d. En sur lip. SvBibl. 3: 308 (1759). Med den (dvs. min oboe) .. jag har åffta nött min lip. Bellman (BellmS) 4: 74 (1769). Han har en obehaglig, ful lip. Adlerbeth FörslSAOB (1798). — särsk. i uttr. hänga lipen, göra lip, hänga läpp, skjuta ut underläppen, grimasera (ss. uttr. för harm osv.). EErici Glaserus F 2 b (1610). Ulfsparre Bordrim A 6 a (1620). Dalin (1853; fam., skämtv.).
