SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1941  
LJUDLIG 3dlig2, äv. (arkaiserande) LJUDELIG 3delig2, adj. -are. adv. -A (arkaiserande, WoJ (1891), Orre SkissÖkn. 113 (1922)), -EN (MeddNordM 1899—1900, s. 50 (1754) osv.), -T (Adlerbeth HorSat. 79 (1814) osv.).
Ordformer
(ljud- (jud-) 1814 osv. ljude- (jude-) 17541927)
Etymologi
[till LJUD, sbst.1]
1) [jfr t. lautlich] (i fackspr., särsk. språkv.) som hänför sig till l. gäller l. består i (osv.) ljud(et); fonetisk. Holmberg Nordb. 331 (1854). De idéer, hvilkas ljudliga uttryck orden äro. PedT 1899, s. 90. Ljudligt ’identiska' rim. SoS 1919, s. 90.
2) som ljuder l. höres (klart l. tydligt); numera i sht: som ljuder starkt. Med ljudlig röst, stämma. Ett ljudligt skratt. Föregående Skråordning .. skall liudeligen upläsas. MeddNordM 1899—1900, s. 50 (1754). Ebba var näsvis nog att låta höra en ganska ljudelig gäsp. Bremer Grann. 1: 123 (1837). Hofkanslerens tal helsades med ljudeligt bifall. 3SAH 3: 406 (1888). Herr Weissgemuth .. satte ned foten i golvet med en ljudlig smäll. Kihlman Estaunié LevHus. 11 (1926). — särsk. (föga br.) om musikinstrument, ringklocka o. d. Öfver gafveln af huset hängde på sin ställning en ljudelig klocka. Topelius Fält. 2: 35 (1856). Karlfeldt Hösth. 25 (1927).
Avledn.: LJUDLIGHET, r. l. f. till 2. Spongberg Soph. 89 (1866).
Spoiler title