publicerad: 1941
LJUNGA juŋ3a2, v., förr äv. LÖGNA, v.1, -ade. (pres. sg. -ar Luk. 17: 24 (NT 1526) osv.; -er (Berchelt PestOrs. D 6 a (1589), Riddermarck Alm. 1697, s. 19)). vbalsbst. -AN (†, LPetri Psalt. 11: 6 (1560)), -ANDE; -ARE (se avledn.); jfr LJUNG, sbst.2
Ordformer
(ljunga (liu-, liv-) 1526 osv. lögna c. 1670—1698)
Etymologi
[fsv. liunga (CodUps. C 20 1: 298), av ett äldre liughna; jfr dan. o. nor. lyne; till den stam som föreligger i fsv. lyghna, blixt, o. i förra ssgsleden av LJUNGELD]
1) (numera bl. i vitter stil o. i folkligt spr. i vissa trakter) blixtra; opers. l. (numera bl. mera tillf.) med subj. betecknande blixt, åska, himmeln, gudomligt väsen o. d. Så som liwngeelden liwngar och skijn frå then ena platzen .. til then andra. Luk. 17: 24 (NT 1526). Om Sommaren når Åskien buldrer och liunger. Berchelt PestOrs. D 6 a (1589). Liunger det om Aftnorne uhr klaar Himmel, föruthan Tordön, får man klart Wäder. Riddermarck Alm. 1697, s. 19. När bonden går till byn / Ser han firmamentet ljunga. Sätherberg Dikt. 1: 136 (1838, 1862). Snoilsky 2: 37 (1881; i bild). — särsk. (mera tillf.) med innehållsobj., närmande sig bet. 2 d. Dalin Arg. 1: 40 (1733, 1754; i bild). De viggar, som / Allfadern ljungat ur en omotståndlig hand. Palmblad SophSorg. 370 (1840).
2) (numera i sht i vitter stil) oeg. l. bildl., i sht med tanke på blixtens flammande sken l. dess snabbhet l. våldsamma kraft l. skräckinjagande o. förödande värkan o. d. Bælter JesuH 6: 226 (1760). Bannstrålar ljungade från Romerska Stolen öfver Konungar och Kejsare. Broocman TyUnd. 1: 14 (1807). — särsk.
a) utsända ett blixtliknande sken, blixtra.
α) i fråga om eld (särsk. från eldvapen), låga o. d.; stundom med obj. betecknande eld o. d. Frese VerldslD 106 (1719, 1726). Österrikarnes kanoner .. ljunga eld och död ur fjorton gap. Almqvist AmH 2: 67 (1840). Bälgen blåste och blästern ljungade. Fröding NDikt. 57 (1894). Raketer skulle (vid en hovfest) ljunga / Kring kungens krönta G. Snoilsky 5: 48 (1897).
β) i fråga om reflexsken från ett blankt l. glänsande föremål (särsk. blankt vapen). 5Mos. 32: 41 (Bib. 1541). Då såg man stålen ljunga / i solbrun kämpehand. Tegnér (WB) 5: 80 (1825). En messingsspegel, som sträcker / ett ljungande sken som en sol. Heidenstam Vallf. 116 (1888).
γ) i fråga om glimtar o. d. som lysa ur ngns ögon: blixtra, flamma, gnistra, glöda; med subj. betecknande öga, blick o. dyl. l. (mera tillf.) person l. sinnesstämning (i uttr. ngt ljungar ur ngns ögon o. d.) l. blixt l. glimt o. d.; äv. i uttr. ljunga av ngt, gm blixtrande blickar o. d. ge uttryck åt l. visa ngt; äv. tr., med obj. betecknande dels blick, glimt o. d., dels hat, förakt o. d., dels (tillf.) resultatet. Ljungande blickar, ögon. Thor med sitt ögas blixt / En väg af Ljus genom töknen ljungade. Thorild (SVS) 1: 187 (1793). Då ljungar med två ögon den främmande så hvasst. Tegnér (WB) 5: 120 (1820). Blicken kunde .. / .. ljunga vrede och förakt. Arnell Scott Sjöfr. 22 (1829). Blixtar ljunga ur hans öga. Runerberg 1: 339 (1841). En flammande vrede ljungade ur hennes ögon. Carlén Köpm. 2: 90 (1860). Hennes ögon ljungade av harm. Moberg Sedebetyg 209 (1935).
b) (mera tillf.) om tanke, kvickhet o. d.: blixtra (se d. o. 2 b). En .. hjelte digt / Der infall blixtra tankar ljunga. Thorild (SVS) 1: 15 (c. 1777).
c) (numera bl. mera tillf.; se dock slutet) förflytta sig l. ila fram blixtsnabbt (ofta äv. med tanke på att ngt därvid glimmar till l. på att ngt är skräckinjagande l. våldsamt o. d.), fara, ila; äv.: plötsligt dyka fram l. upp ur ngt; jfr BLIXTRA 2 e. Dalin Vitt. II. 5: 180 (1738). (Hjälten säger:) Jag vill ljunga öfver fälten / Mellan tusen dödars hot. Wallin Vitt. 2: 64 (c. 1810). Följen er Konung; se, der ljungar han till striden. 2SAH 7: 68 (1814). När din (dvs. Guds) allmakt ropar: blif! / Ur djupet verldar ljunga, / Att, Gud! din ära sjunga. Ps. 1819, 27: 1. Hallström Händ. 110 (1927). — särsk. (i sht i vissa trakter, fullt br.) i uttr. i l. med ljungande fart l. hast o. d., med blixtens hastighet. Rydberg Vigg 6 (1875). Östergren (1931).
d) (numera knappast br.) tr.: slunga (ngt) hastigt (med blixtlik fart), utslunga. Weste (1807). Med dessa ord ljungade den unga Militären (sedel)-packen midt i ansigtet på .. Juveleraren. Almqvist DrJ 198 (1834). Jag ljungade emot röfvaren ordets blixtar. Castrén Res. 1: 236 (1852); jfr 1 slutet. WoJ (1891). — särsk.: med avs. på hämnd, hot, vrede, anklagelse, förbannelse o. d.; ofta övergående i o. utan bestämd avgränsning från f. Schroderus Os. 2: 181 (1635). Vreda makter ljunga / Nu mot mig sin hämnd! Atterbom SDikt. 1: 22 (1811, 1837). Erkebiskopen ljungade öfver honom kyrkans förbannelse. Strinnholm Vas. 1: 142 (1819). Schulthess (1885).
e) (numera bl. mera tillf.) i fråga om ett åskliknande dån o. d.: åska, dåna, dundra, runga; äv. opers.; jfr f. Vid dönen af de liungande skott. Dalin Arg. 1: 24 (1733, 1754); möjl. till a α. En ljungande knall. Posten 1769, s. 475. (Missionären) predikade så att det ljungade om honom. Hedin GmAs. 2: 488 (1898). Det bäfvar uti jorden, det ljungar och skräller. Jensen Mickiewicz Tad. 319 (1898; om krig). Med ljungande stämma. SvD(B) 1930, nr 208, s. 7.
f) [jfr d, e] i fråga om tal o. d.: tala med dundrande stämma; föra ett kraftigt o. hotfullt språk (mot ngn l. ngt), predika våldsamt, dundra; om rop o. d. äv.: ljuda starkt (jfr e); äv. med obj. betecknande utsaga o. d.; äv. i utvidgad anv., i fråga om skrift. Huru förskreckeligh Gudh liungar och dundrar (på Sinai) med Laghen och the tyio bodh emoot syndena. PErici Musæus 5: 79 a (1582). Om prosans filistéer ljunga / sitt verop mot vårt glada skrå (så osv.). Flensburg Sång. 165 (1915). Hör väktarropen ljunga: / Han kommer till sin brud. NPs. 1921, 666: 2. En upprorsman, som ljungar mot landets styrelse. Blomberg StädFörbi 97 (1931).
g) i p. pr. i adjektivisk anv., med anslutning (väsentligen) till 1 o. 2 f: som i ett l. annat avseende (kraft, våldsamhet, skräckinjagande l. förödande värkan o. d.) liknar en blixt; flammande, glödande, eldig; våldsam, kraftig; kraftigt ljudande, dundrande; fylld av entusiasm l. harm l. vrede. Framföra en ljungande protest. Den ljungande styrka som krossar och söndersliter. Kellgren 3: 170 (1785). Hvilket ljungande svar: gack bort, förledare! Wallin Rel. 1: 248 (1817, 1825). En ljungande republikan. Sturzen-Becker SvSkönl. 15 (1845). Ljungande artiklar i arbetarefrågan. Strindberg RödaR 7 (1879). En lagstiftning, vars tillvaro skulle innebära en ljungande varning till alla obefästa sinnen. Ahnlund GA 274 (1932).
Särsk. förb. (med samma bruklighet som resp. mom. av huvudordet): LJUNGA FRAM10 4.
1) till 1; vanl. oeg. (delvis med anslutning till LJUNGA, v. 2 a), om solen: hastigt lysa fram (som en blixt). Creutz Vitt. 4 (1761; om solen vid soluppgång). Luk. 17: 24 (Bib. 1917; om blixt).
4) till 2 e: dånande tränga l. välla fram; äv. tr.: dånande frambringa (ngt); äv. bildl. Atterbom SDikt. 2: 87 (1812, 1838; tr., bildl.). Den stridspsalm, .. som på Lützens slagfält ljungade fram på hela den svenska krigarskarans läppar. Rundgren Minn. 2: 109 (1883). —
LJUNGA FÖRBI10 04.
LJUNGA NED10 4 l. NER4.
1) till 1, om blixt: slå ned; äv. tr., med avs. på blixt o. d. Palmblad SophSorg. 467 (1841; tr.). PT 1910, nr 144 A, s. 3.
-ELD, se d. o.
Avledn. (till 1): LJUNGARE, m. (i vitter stil) i sg. best.: åskans gud; om Tor resp. (i fråga om antik föreställning) Zeus l. Jupiter. Atterbom SDikt. 1: 180 (1808, 1837; om Zeus). Med bockspannet ilade Ljungaren Thor. Ling As. 106 (1833).
Spoiler title
Spoiler content