LOKOMOTOR lωk1ωmω4tor l. lω1-, äv. lok1- l. lå1-, l. -om- l. -åm-, äv. -mω3tor2, r.; best. -n; pl. -motorer -mωtω4rer.
Etymologi
[av t. lokomotor; jfr eng. locomotor; av lat. locus (se LOKUS) o. motor (se MOTOR)]
järnv. järnvägsfordon försett med motor för fordonets framdrivande o. huvudsakligen avsett för vagnväxling. 2SJ 1: 509 (1931).
