SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1941  
LOLLA lol3a2, f.; best. -an; pl. -or.
Etymologi
[sv. dial. lolla; jfr östsv. dial. loll, elak människa, fåne, lolla, v., vara långsam l. trög, nor. dial. lulla, f., lulle, m., halvvuxen flicka resp. pojke, nyisl. lulla, lolla, v., vara trög, ävensom t. dial. loll(e), lulle, narr, dåre, t. dial. (tyrol.) lolla, f., lolla, eng. loll, v., stå o. hänga mot (ngt), loll, sbst., lat person; samhörigt med LULLA, v.]
(ngt vard.) dum l. tölpig (yngre) kvinna; förr äv. med bibet.: smutsig. Dalin Arg. 1: 262 (1733, 1754). Serenius (1734; under mawks). För att vara bondflicka fordras väl icke nödvändigt, att vara en lolla? Almqvist Amor. 82 (1839). DN(A) 1929, nr 307, s. 12. — jfr BOND-, LANDT-, LORT-LOLLA m. fl.
Avledn.: LOLLIG, adj. (ngt vard., mera tillf.) som liknar en ”lolla”; tölpig. Tranér Sappho 88 (1824). SvD(A) 1929, nr 307, s. 17.
Spoiler title
Spoiler content