LOMA lω3ma2, v.1, l. LOMMA lωm3a2, v.1, förr äv. LUMMA, v.1 -ade. vbalsbst. -ANDE.
Ordformer
(lom- 1712 osv. lomm- 1844 osv. lumm- 1843)
Etymologi
[sv. dial. loma, lomma, motsv. östfris. lōmen; jfr holl. loom, lam, lat, östfris. lōm, förlamad, trött, mht. lüeme, matt; avljudande med LAM, adj.]
(ngt vard.) gå långsamt o. släpande; ofta om ngn som skamsen l. snopen ger sig i väg från ett ställe; om djur äv.: lufsa. Loma sin väg l. i väg. Spegel (1712). Han skall kanske loma i väg som en våt hund. GHT 1898, nr 269 A, s. 2. Då natten föll på, lomade .. (björnen) merendels sin väg. Bååth Grette 49 (1901).
Särsk. förb. (ngt vard.): LOMA AV10 4, äv. UTAV04. långsamt ge sig i väg (i sht skamset l. snopet); om djur äv.: lufsa i väg. Weste (1807). (Hunden) stack svansen mellan bakbenen, och lomade af upp till landsvägen igen. Almqvist Smar. 48 (1845). särsk. i utvidgad anv. En ser man stolt på yppig likvagn åka, / en annan lomar af på fattigkärran. Karlfeldt FlPom. 25 (1906). jfr AVLOMA. —
SAOB
