publicerad: 1941
LOM, adj.2
Etymologi
(†) trög, senfärdig; äv. i substantivisk anv. en lom(er), en trögmåns. Schenberg (1739). Schultze Ordb. 2733 (c. 1755). —
Avledn.: LOMMIG, adj.1 (lom-, lomm-) (†) trög, senfärdig (i sin gång); som drar benen efter sig. Wasenius NorrlBoskSk. 64 (1751; om hästar). Lindfors (1815; ”pop.”).
SAOB
Spoiler title
Spoiler content