(lofvel- 1615. lovl- (-å-, -ff-) 1523 osv. -lig(h) 1597 (: låflige, n. best.) osv. -lighen, f. c. 1540. -lig(h)it, n. 1523—1712)
Etymologi
[fsv. lofliker, tillåtlig; jfr isl. lofliga, adv., med tillåtelse; till LOV, sbst.4, o. LOVA, v.2]
icke förbjuden; som man har lov l. tillåtelse till, tillåten, tillåtlig; berättigad, rättmätig, legitim (se d. o. 3). Det är lovligt för ngn (arkaiserande äv. det är ngn lovligt) att osv. Lovliga yrken och stånd. G1R 1: 84(1523). Her bliwer vel med tiiden om handlat huad loffligit eller oloffligith ær. Därs. 2: 86(1525). Tich är icke loffligit ath haffua thin brodhers hustru. Mark. 6: 18(NT 1526). Alt lofligit är intet altijd ährligit. Törning 6(1677). Rörd på strålande panna / kysste han rodnande brud, det är lofligt för Bispen i Vexiö. Tegnér (WB) 9: 143(1841). Mitt arbete är intet annat än ett spjut, som jag slungat mot de fiendtliga lederna, i krigarens lofliga uppsåt att såra och döda. Rydberg Ath. V(1859). Nilsson FestdVard. 174(1925). — särsk.
a) i sådana uttr. som (vara) mer än lovligt dum, enkel o. d., (vara) dummare osv. än vad man utan anmärkning kan finna sig i, (vara) ovanligt dum osv. I sanning, författaren skulle varit mer än lofligt enfaldig, om han (osv.). 2SAH 34: 216(1861). BonnierLittH 4: 165(1930). jfr: Många, förmärker jag, finna min udd mer hvass i Satyren / Än det är lofligt. Adlerbeth HorSat. 42(1814).
b) jäg. dels om tid: under vilken ett visst villebråd får jagas; dels om villebråd: som får jagas (under viss tid). Fasanerna bli snart lovliga. JägarekongrSthm 1897, s. 46. På lovlig tid. Engström 12Bok 112(1919).
Avledn.: LOVLIGHET, sbst.1 (sbst.2 se sp. 1112), r. l. f. Berch Hush. 66(1747).
SAOB
