LOVORD lå3v~ω2rd, n.; best. -et; pl. =.
Etymologi
[fsv. lofordh, pris; jfr dan. o. nor. lovord (möjl. lån från sv.); till LOV, sbst.5 o. LOVA, v.3; jfr fsv. lofordh, medgivande, tillåtelse, till lof, tillåtelse, o. lova, tillåta]
1) berömmande l. erkännsamt yttrande l. omdöme l. vitsord, beröm, pris; förr äv. allmännare: (godt l. dåligt) vitsord, betyg. Överhopa ngn med lovord. Utbreda sig i lovord över ngn l. ngt. De mest smickrande lovord. (Kristus) gaff honom (dvs. den skriftlärde) thet loffordet, at han icke war fierran ifrå Gudz Rike. LPetri 2Post. 262 b (1555). Hans wärd Christoff[er] Person .. gaff honom eth ond låfford. SthmTb. 8/3 1596. Regeringen menar, att I skole giffve dee gode Herrer dedt loffordet, att dee väll haffva administrerat sakerne. RP 6: 458 (1636). Det är ej nog att loford höra, / Man äfven det förtjena bör. Leopold 2: 442 (1789, 1815). (Fredrika Bremers) penna har alltid varit god, ofta förtjent af ett ännu högre loford. Sturzen-Becker 1: 115 (1861). Högerpressen .. hade idel lovord för den fasthet med vilken den tillförordnade polismästaren uppträtt. Hellström Malmros 51 (1931).
2) (†) förhållande(t) att (i en viss krets l. allmänt) omtalas med beröm l. erkännande; godt anseende, ära, berömmelse; äv. allmännare: (godt l. dåligt) anseende, rykte. 2Mack. 14: 37 (Bib. 1541). Samme Filmer är också genom historierne kommen till ett ganska stort nampn och låfordh. LPetri Kr. 9 (1559). Som hon alla dagar, om sitt förhållande, hafft ett mycket slätt och elackt loford. VDAkt. 1716, nr 178 (1711). At vinna, under Egen lifstid förtjenta äre-stoder, och efter döden et evärdeligt låf-ord. Tessin Bref 1: 51 (1751). Samma dräng är allenast 24. år gammal, men har likväl godt loford om sig at vara skickelig och arbetssam. HdlÅgerupArk. 17/7 1781. Dalin (1853).
SAOB
