SAOL     SO     SAOB     Alla tre   läs på saob.se
SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1941  
LUGG lug4, sbst.1, förr äv. LOGG, sbst.3, r. l. m. (Lind (1749) osv.) ((†) n. Lind (1749), Heinrich (1828)); best. -en.
Ordformer
(log 1734. logg 1712—1876. lugg 1758 osv.)
Etymologi
[trol. bildat till LUGGA, v.1 — Jfr LUGG, sbst.2]
samling av korta, fina o. mjuka hår; ludd, fjun, flock (se FLOCK, sbst.2 1). Spegel 248 (1712; på växter). VetAH 1761, s. 17. (I urvärket) inkommande dam och lugg. Bergqvist o. Hellberg Horrmann 39 (1881). FoF 1914, s. 101. jfr SÄDES-LUGG. — särsk.
a) på människo- l. djurkropp: (beklädnad av) fjun l. kort o. fint hår. Magen (hos insekten) är svartacktig utom anus, som är besatt med gult lugg. Linné Bref I. 5: 282 (1758). Bergman GotlGeogr. 21 (1870).
b) (i fackspr.) den ludna ytan på ena sidan av kläde, sammet, fälb o. d., vilken bildas av de framstickande fiberhåren. Borsta, stryka med, efter, mot luggen. Skuren lugg. Tät, lång lugg. Luggen på sammet. All luggen är bortnött på kappan. Lind (1738). Konsten att klippa luggen på klädes-vadmal. Sahlin SkånFärg. 63 (1928). särsk. (i sht i fackspr.) i utvidgad anv., i fråga om uppruggad l. ruggig metall- l. träyta. Estlander KonstH 330 (1867). AHB 117: 14 (1883).
Ssg: (b) LUGG-SLITEN, p. adj. om (föremål av) tyg: sliten så att luggen på tyget o. d. bortnötts o. trådarna synas, trådsliten, barsliten, ”maläten”. En luggsliten överrock. Schultze Ordb. 4555 (c. 1755). särsk.
a) i utvidgad anv., om person: som har luggslitna kläder; äv. bildl.: ”maläten”, sliten; stundom närmande sig bet.: avsigkommen. Jag glömmer gärna, huru luggsliten jag blivit under dessa 7 år under huvudbråk. Törneros Brev 2: 189 (1828; uppl. 1925). Den gamle luggslitne akrobaten. GHT 1935, nr 45, s. 3.
b) (i vitter stil) bildl., om argument l. konstnärlig prestation o. d.: utsliten, nött. Tusende gånger sagda .. och numera betydligt loggslitna beskyllningar. SvLitTidn. 1815, sp. 688. En utspelt och konstnärligt ganska luggsliten operett. GHT 1938, nr 242, s. 3.
Avledn.: luggslitenhet, r. l. f.
Avledn.: LUGGIG, förr äv. LOGGIG, adj. (lo- 1722—1876. lu- 1769 osv. -ig 1738 osv. -ug 1722) som har (starkt framträdande) lugg; luddig; uppruggad. Swedberg Ordab. (1722). Blom Med. 10 (1801; om blad). Luggigt kläde. Sundén (1886). Karlarna i sina luggiga höghattar. Lagerkvist Gäst 118 (1925).
Avledn.: luggighet, r. l. f.
Spoiler title
Spoiler content