SAOL     SO     SAOB     Alla tre   läs på saob.se
SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1941  
LUKA lɯ3ka2, v. -ade. vbalsbst. -ANDE, -NING; -ARE (i bet. 3), -ERSKA (i bet. 3).
Ordformer
(luck- 1770. lu(u)k- 1599 osv.)
Etymologi
[sv. dial. luka (med urspr. ū) o. luka, loka (med urspr. ŭ) (i bet. 2 o. 3); jfr d. luge (i bet. 3), (m)nt. luken, draga, rycka, ffris. luka, draga, feng. lūcan, rensa ogräs; ordet torde delvis vara inhemskt, delvis lånat från nt. (jfr NysvSt. 1940, s. 87); rotbesläktat med -LOCK, r. l. m., samt LOCK, sbst.2 — Jfr LUK, sbst.2]
1) (†) draga, slita, rycka; lugga; äv. bildl. Kan werlden luka the fromma Christna, så kan .. (Gud) ock plåga henne. Balck Ridd. B 8 b (1599). VDAkt. 1674, nr 223 (1675).
2) (†) draga upp not på land l. i båt. Gyllenius Diar. 160 (c. 1660).
3) (i södra Sv., bygdemålsfärgat) draga upp l. rensa bort (ogräs); rensa bort ogräs från (åker l. trädgårdsland o. d.); ofta abs. Linné Sk. 295 (1751). Sist i Juni eller först i Juli skall potatisen lukas. Torpson Norden 323 (1887). Hon fick luka ogräs i täppan. Hedenstierna FruW 122 (1890). Under sommaren kupas och lukas (tobaks-)fälten. Torpson Eur. 1: 314 (1895). Oterdahl Skolfl. 313 (1924; abs.).
4) [bildl. anv. av 1; jfr motsv. bet.-utveckling vid LUGGA, v.2] (†) bedraga, lura. Schroderus Dict. 243 (c. 1635).
Ssgr: A (till 3; i södra Sv., bygdemålsfärgat): LUK-JÄRN. (luk- 1876—1898. luke- 1815) handredskap av järn för ”lukning”. Lindfors (1815). BoupptVäxjö 1898. —
-KNIV. AlnarpInvB 1892, s. 21.
B (†): LUKE-JÄRN, se A. —
(2) -VAK, r. l. f. [jfr sv. dial. (Finl.) luk(ar)vak] vak ur vilken vinternot drages upp ur sjön. Gyllenius Diar. 160 (c. 1660).
Spoiler title
Spoiler content