SAOL     SO     SAOB     Alla tre   läs på saob.se
SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1941  
LUNA lɯ3na2, sbst.1, r. l. f.; best. -an; pl. -or (Rudbeck Atl. 1: 671 (1679) osv.) ((†) -er PolitVis. 314 (1644), Rudbeck Atl. 1: 671 (1679)); äv. (i bet. 1) LUNNA lun3a2, r. l. f.; best. -an; pl. -or; förr äv. (i bet. 1) LUNE, r. l. m.
Ordformer
(luna 1679 (: lunor, pl.), 1734 osv. lune 1728—1735. lunna c. 1755—1926)
Etymologi
[sv. dial. luna, lunna; jfr fsv. lunnar, m. pl., rullar varpå ett fartyg uppdrogs ur vattnet; jfr äv. d. lund, lunde, rulle använd vid uppdragande av båtar, nor. dial. lunn, m., stock som tjänstgör ss. underlag under ngt som skall släpas, isl. hlunnr, m.]
1) (i vissa trakter) grov stång av trä. Dalin (1853). När man förde lik, hade man två hästar efter varandra och band lunnor (långa stänger) vid rankorna (bogträna) och lade kistan tvärs över lunnorna. FinlSvFolkd. II. 1: 312 (1928; om. ä. förh.); jfr c. — jfr TRÄ-LUNA. — särsk.
a) (†) på fartyg, om rå l. annat rundhult. PolitVis. 314 (1644).
b) stång som användes ss. underlag under tyngre föremål som skall släpas. Rudbeck Atl. 1: 671 (1679). Lavén Sjökr. 118 (1854). VästmFmÅ 14: 17 (1924).
c) (†) om vardera av de tvenne stänger som, förenade medelst tvärträn, bilda en bår l. en släpa; äv.: bår. Möller (1790, 1807). Heinrich (1828).
d) hävstång av trä, använd vid uppbrytning av stenar l. stubbar o. dyl. l. vid lyftande av ngt. Triewald Eldmachin 50 (1734). Luna, eller stång, som brukas at uplyfta dambordet, eller damluckan. Rinman 1: 413 (1788). 2UB 4: 24 (1899).
2) på vävstol: trästycke som tjänstgör som ett slags vindspel för uppbärande av vävsolven o. är försett med en trissa som löper rundt, då väven trampas. BoupptRasbo 1759. Fatab. 1936, s. 230. — jfr VÄV-LUNA.
Ssg: (1 d) LUN-VILA, r. l. f. (†) stöd mot vilket en hävstång ansättes vid lyftande av ngt; jfr BROTT 7 b. Rinman 1: 413 (1788).
Spoiler title
Spoiler content