publicerad: 1941
Ordformer
(lunk- c. 1600 osv. lånk- 1772)
Etymologi
1) (ngt vard.) springa långsamt (med långa steg); gå halvspringande; äv.: traska, ”trava”; om djur: springa i långsamt trav; äv. med innehållsobj. JBureus (c. 1600) hos Lindroth Bureus 30. (De tredskande bönderna) få lunca til doomcapitlet eller prosten en gångh om åhret. Murenius AV 221 (1651). Så lunka vi så småningom / Från Bacchi buller och tumult, / När döden ropar, Granne kom. Bellman (BellmS) 2: 48 (c. 1765, 1791). (Hästarna) lunkade varligt utföre. Ödman UngdM 1: 121 (1874, 1881). Den gamla märren .., som var van att gå tio steg och lunka tjugu. Fogelqvist ResRot 145 (1926). — särsk.
a) (†) övergående i bet.: gå sakta, söla; äv.: gå l. ströva hit o. dit. Spegel 276 (1712). Skynda dig och gå icke där och lunka! Adlerbeth FörslSAOB (1798).
2) (†) gå och vagga med kroppen, halta, linka. Jagh linkar och lunkar på både sijder. Brasck TyKr. F 3 a (1649).
LUNKA PÅ10 4. lunka ihärdigt, fortsätta att lunka. Widegren (1788). Lunka på, lunka på! Vi ha långan väg att gå. SånglekNääs 1: 103 (1905).
Spoiler title
Spoiler content