[sv. dial. lunka, springa l. gå långsamt, halta; jfr nor. lunke; i avljudsförh. till LINKA]
1) (ngt vard.) springa långsamt (med långa steg); gå halvspringande; äv.: traska, ”trava”; om djur: springa i långsamt trav; äv. med innehållsobj. JBureus(c. 1600) hos Lindroth Bureus 30. (De tredskande bönderna) få lunca til doomcapitlet eller prosten en gångh om åhret. Murenius AV 221(1651). Så lunka vi så småningom / Från Bacchi buller och tumult, / När döden ropar, Granne kom. Bellman (BellmS) 2: 48(c. 1765, 1791). (Hästarna) lunkade varligt utföre. Ödman UngdM 1: 121(1874, 1881). Den gamla märren .., som var van att gå tio steg och lunka tjugu. Fogelqvist ResRot 145(1926). — särsk.
a) (†) övergående i bet.: gå sakta, söla; äv.: gå l. ströva hit o. dit. Spegel 276(1712). Skynda dig och gå icke där och lunka! Adlerbeth FörslSAOB(1798).
b) bildl., om rytm o. d. Den lunkande trallen i (Runebergs dikt) Fieandt. SvLittH 2: 430(1919).
2) (†) gå och vagga med kroppen, halta, linka. Jagh linkar och lunkar på både sijder. Brasck TyKr. F 3 a(1649).
