SAOL     SO     SAOB     Alla tre   läs på saob.se
SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1941  
LUSTA, v.1 -ade.
Ordformer
(lost- 1643. lust- 1581—1931. lyst- c. 1620—1723)
Etymologi
[fsv. lusta; jfr d. lyste, isl. lysta, mnt. lusten, fht. lusten (t. lüsten), feng. lystan (eng. list); avledn. av LUST. — Jfr LYSTA, v.2]
(†) till LUST 3: giva l. bereda (ngn l. ngt) glädje l. fröjd, glädja, fröjda; fägna. Wallius KPedersson D 6 a (1622). Dän präkti-klara Sol, som hela Wärlden lustar. Warnmark Sinnew. 45 (1687). För thet oss lustat mäst, få vi nu svårast svida. Kolmodin QvSp. 1: 209 (1732). — särsk.
a) i uttr. låta sig (ngt) lusta, finna glädje l. välbehag (i ngt), låta sig (ngt) väl behaga; roa sig med (ngt); äv. abs. RA II. 1: 371 (1614). Hr Päder han låter sig lysta, / ty nu går Sommaren in. Visb. 3: 375 (c. 1700).
b) refl.: förnöja l. roa sig (med ngt), förlusta sig. (Den mänskliga naturen) åstundar till at öfwa och lusta sig uthi the Saker, som till Lust och Tijdfördrijff tienligit wara kunna. Brahe Oec. 19 (1581; uppl. 1920). Kom älska Fadrens bröst, om du vil kärlek sköta / Och lusta dig utaf din Brudgums kyssar söta. Hiortzberg YttDom. 38 (c. 1740, 1756). (Bönderna i Västvattnet) ställde till kalas, och så beslöto de att gemensamt gå ut i skogen och ”lusta sig”. Levander Brottsl. 18 (1933; efter ä. handl. i fråga om förh. 1819).
Spoiler title
Spoiler content