SAOL     SO     SAOB     Alla tre   läs på saob.se
SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1941  
LUTTER lut4er, adj., numera alltid oböjl. ((†) n. sg. i bet. 1 -ert PErici Musæus 1: 128 a (1582), LejonkDr. 57 (1689); sg. best. n. -tra Wirsén NDikt. 73 (1880); pl. -tra, -e PPGothus Und. C 4 a (1590), Eurenius Atl. 39 (c. 1724)).
Ordformer
(lut(h)er 1556—c. 1755. lutter 1534 osv.)
Etymologi
[jfr dan. o. nor. lutter; av mnt. lutter; jfr got. hlūtrs, fsax., fht. hlūttar, t. lauter, feng. hlūt(t)or; sannol. till ett ieur. klud-, föreliggande i gr. κλύζειν, rensa, spola, o. besläktat med KLISTIR, KLOAK. Ordets förekomst i sv. i senare tid beror möjl. till en del på lån från d.]
1) (†) ss. egentligt adj.: ren, oblandad. Linc. Yy 3 a (1640). — särsk.
a) om ämne: fri från inblandningar, ren. Wennæsius Klingd. 44 (1683). Fästet (på ett svärd), som af luttra guldet var. Wirsén NDikt. 73 (1880).
b) fri från orenlighet l. besmittelse; äv. bildl. PErici Musæus 1: 228 a (1582). Gudh .. (har) skapat Menniskian reen, luter och obefläckiat. Muræus Arndt 1: 3 (1647).
c) ss. bestämning till sbst. betecknande person: fullkomlig, fullständig (jfr 2 b). The ther .. meena at the ära lutre Salomones eller Solones. PPGothus Und. C 4 a (1590).
d) framför adj.: hel och hållen; uteslutande (jfr 2). Arvidi 172 (1651). Alla dessa .. ord äro luttra Ebreiska. Eurenius Atl. 39 (c. 1724).
2) i oböjd form i attributiv ställning framför sbst., närmande sig bet. av ett adv.: uteslutande, enbart, endast, ingenting annat än, idel (se d. o. 1); numera oftast i förb. med abstr. sbst. Han (hade) sådant vdaff luter bowerij .. lögnachteligen föregiffwitt. HH XIII. 1: 83 (1563). De plågade henne oupphörligt, af lutter välmening. Bremer Nina 89 (1835). Där kom en orkester med lutter skalmejor. SvD(A) 1933, nr 61, s. 3. — särsk.
a) (†) framför konkret sbst., närmande sig bet. 1 a. Thette Templet öffuerdrogh Salomon innan til medh lutter Guld. Lælius Bünting Res. 1: 135 (1588). Hallenberg Mynt 74 (1798).
b) (†) föregånget av obest. art.: fullkomlig, fullständig (jfr 1 c). Een lutter Försmädelse. Schroderus Os. III. 1: 282 (1635). (Något) som .. en luter osanning är. Isogæus Segersk. 1334 (c. 1700).
c) (†) i uttr. med lutter våld, rent av med våld. (De) vele mett lutter gewalt att taga konung Christiern vtaff siit fengzell. G1R 9: 125 (1534). Brask Pufendorf Hist. 426 (1680).
d) (†) helt övergående i bet. av ett adv. (jfr e). Th[e]r sade han lutth[e]r neij tiill. 2SthmTb. 3: 18 (1553).
e) (numera knappast br.) framför adj.-attribut. (Hären) skulle vara aff luter Svenskt folk. RP 1: 9 (1624). Lenngren (SVS) 1: 34 (1777).
Ssgr: LUTTER-DRANK, se d. o. —
(1) -STALL. [jfr d. lutterstal; efter t. lauterstall] (numera knappast br.) veter. sjukdom hos häst, yttrande sig i ökad avgång av tunn, vattenklar urin; jfr KLAR-STALLNING. Florman Abildgaard 39 (1792). Schmidt HbVeter. 111 (1911). jfr IErici Colerus 2: 394 (c. 1645: Luut eller Stall; sannol. tryckfel). —
-STALLNING. (†) = -STALL. Florman Pharm. 19 (1809).
Avledn.: LUTTERHET, f. (†) till 1 b: frihet från orenlighet l. besmittelse, renhet. (Guds) rättfärdigheetz, heligheetz, luterheetz och reenheetz beläte, vti Menniskiones wilje. Muræus Arndt 1: 3 (1647).
Spoiler title
Spoiler content