SAOL     SO     SAOB     Alla tre   läs på saob.se
SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1941  
LUV lɯ4v, sbst.1, m.; best. -en; pl. -ar; l. LUVER lɯ4ver, m.; best. -n (Liljecrona RiksdKul. 493 (1841) osv.); pl. luvar (Lundberg Paulson Erasmus 41 (1728) osv.), ngn gg luvrar (Hammar (1936)).
Ordformer
(luv 1674 (: luffwen, sg. best.), 1722 osv. luver 1648 osv.)
Etymologi
[sv. dial. luv, luver; av ovisst urspr.; möjl. identiskt med sv. dial. (Smål., Östergötl.) lu, lue, gosse, o. besläktat med LUV, sbst.2]
(vard.) bakslug l. listig person, filur, lurifax, ”räv”; skälm, skojare, kanalje, ”rackare”; äv. (skämts.) med försvagad bet. Sij här kommer Tore min granne den luffwen. Beronius Reb. C 1 a (1674). Välvise herr Borgmästarn är en stor lufver. Lindegren 2: 69 (1806). Fogelqvist ResRot 133 (1926). — särsk.
a) [uttr. avser möjl. eg. räven] (†) i uttr. luver i skogen, ss. skymford till person: skojare, luv, luver. Brasck Apg. I 1 a (1648).
b) bildl., om sak, i sht om ngt som är besvärligt l. åstadkommer förargelse o. d., ”rackare”, ”kanalje”. Stora lufvar / Ä' storm och våg. Sehlstedt 3: 187 (1867).
Avledn.: LUVAKTIG, adj. (vard., mindre br.) listig, bakslug. HSH 7: 224 (c. 1800). Stenhammar Riksd. 3: 199 (1848).
Avledn.: luvaktighet, r. l. f. (vard., mindre br.) HSH 13: 311 (c. 1760). Stenhammar Riksd. 3: 220 (1848). —
LUVERI, n. (†) bedräglighet. CAEhrensvärd Brev 2: 293 (1799). —
LUVIG, adj. (†) listig, bakslug. EP 1792, nr 30, s. 4.
Spoiler title
Spoiler content