LUXERA lukse4ra, i Sveal. äv. -e3ra2, v. -ade. vbalsbst. -ANDE, -ING; jfr LUXATION.
Etymologi
[jfr t. luxieren, fr. luxer, ävensom eng. luxate; av lat. luxare, vricka, till luxus, vriden ur led, vrickad]
med. åstadkomma en luxation i (en led), bringa (en ledgång) ur led; äv., med avs. på ben i en led: bringa (ett ben) ur sitt naturliga läge. Martin Bensj. 291(1782). Haglund HållnRörOrg. 2: 92(1924). — särsk.
a) (†) intr., om ben i en led: komma ur sitt naturliga läge. Florman Anat. 1: 518(1823).
b) i överförd anv., vid tandutdragning: gm böjande l. vridande rörelser lossa (en tand) från sitt fäste i käken. 2NF 30: 760(1920). Hylin Munn. 2: 258(1933).
SAOB
