LUXURIERA luk1surie4ra l. -sɯr-, l. 01-, i Sveal. äv. -e3ra2; stundom LUXURERA luk1sure4ra l. -sɯr-, i Sveal. äv. -e3ra2; v. -ade. vbalsbst. -ANDE, -ING.
Ordformer
(luxeriera 1852. luxurera 1935. luxuriera 1662 osv.)
Etymologi
[jfr t. luxurieren, fr. luxurier; av lat. luxuriare, luxuriari, avledn. av luxuria (se LUXURIÖS)]
(numera föga br.; se dock b) utmärka sig gm stor ymnighet, överflöda; i sht i p. pr. Det finnes .. på jorden vissa fläckar, .. der Naturen i luxurierande yppighet älskar att sammanhopa sina vackraste .. skatter. SvLittFT 1837, sp. 353. ArkBot. VI. 16: 43 (1907). — särsk.
a) (†) i fråga om skriftlig framställning: till övermått använda högtravande uttryck, bilder o. d.; om skrift: överflöda av högtravande uttryck osv. ConsAcAboP 2: 362 (1662). Detta nog vågade och luxurierande bildspråk. SvLitTidn. 1817, sp. 662.
b) (fullt br.) biol. utvecklas kraftigare än normalt; i sht bot. om växt: växa mera kraftigt o. frodigt än normalt, utveckla flera o. större blad o. d. än normalt; äv. om djur; äv. om egenskap o. d. hos djur l. växt: vara kraftigt utpräglad. VetAH 1762, s. 49. (Växten) uppträder i väldiga, luxurierande individ. Simmons FlKiruna 45 (1910). Bastarders ”luxuriering”. Hofsten Ärftl. 2: 332 (1931). Backman MännRas. 357 (1935; om egenskaper).
