LYCKAD lyk3ad2, p. adj.; n. -at.
Etymologi
[p. pf. av LYCKAS (se d. o. 2); jfr d. lykket, t. gelungen]
a) ss. bestämning till ord betecknande (resultat av) handling, försök o. d.: som har lyckats bra; vällyckad; äv. övergående i bet.: utmärkt, god. Ett (synnerligen) lyckat försök. En lyckad tillställning. Ett lyckat skämt. Ett (föga) lyckat porträtt. Biberg 3: 200 (c. 1823). Instrumenteringen är i hela simfonien beundransvärdt lyckad. Geijer I. 8: 37 (1832). (Vergilius') ”Georgica” måste .. betraktas som hans mest lyckade verk. Grimberg VärldH 4: 321 (1930).
b) om person: som har lyckats i sitt arbete l. i ngt förehavande, (som visat sig) lämplig, skicklig; äv.: framgångsrik, framstående, utmärkt; lycklig (se d. o. 1 a). Han är lyckad såsom författare l. en lyckad författare. Huruvida jag lyckades tilldraga mig lika mycken uppmärksamhet som .. (en annan person), vet jag icke; men sjelf tyckte jag, att jag var lyckad. Ödman UngdM 1: 56 (1873, 1881). Lundin Alp. 50 (1883). Mer eller mindre lyckade politiker. Segerstedt Händ. 30 (1923, 1926).
c) i ironisk anv.: dråplig, ”kostlig”, ”dyrbar”; vanl. om person; äv. i sådana uttr. som det är då lyckat, att (osv.). Ni sågo alla tre lyckade ut. Schulthess (1885). Det är då lyckadt att Ers Nåd vill få mig att tro, att (osv.). Lidforss DQ 1: 415 (1890).
d) (†) som känner sig lycklig på grund av sin framgång, glad. (Han) såg glädjefull och lyckad ut på sina barn. Almqvist Kap. 24 (1838).
