SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1941  
LYKTA lyk3ta2, v.1 -ade ((†) pr. sg. -er Stiernhielm Herc. 71 (1648), Hiärne Suurbr. 60 (1680); ipf. lykte Lucidor (SVS) 122 (1669: lycktde), Börk Darius 322 (1688), Sturzen-Becker 4: 237 (1862); sup. lyckt Ps. 1695, 258: 9); o. LYKTAS lyk3tas2, v. dep. -ades ((†) pr. sg. lyktes Teitt Klag. 195 (1546), G1R 27: 64 (1557); ipf. lyktes KKD 3: 241 (1711), Lagerlöf Slått. 4 (1912)). vbalsbst. -AN (se avledn.), -ANDE; -ELSE (se avledn.).
Ordformer
(lict- 1521. liffth- 1558. lijcht- 1638. ly(c)kt- (-cht-, -ct-) 1523 osv. lyf(f)t- 15401730. lökt- (-cht-, -ct-) 16111648)
Etymologi
[fsv. lykta, lyktas; jfr isl. lykta; avledn. av LYKT, sbst.1]
(numera bl. i vitter stil, arkaiserande)
I. tr.
1) (numera knappast br.) stänga, tillsluta, sluta. Inom lychtade dörar. RP 12: 330 (1648). Vid dödens hufvudgärd / Du (sångmö) dröje än, att mina ögon lykta! Zedritz 1: 2 (c. 1835). Levertin Leg. 84 (1891). — jfr INNE-LYKTA.
2) upphöra med (ngt); bringa l. föra (ngt) till (ett) slut, göra slut på (ngt), avsluta; fullfölja, fullborda; sluta.
a) med obj. betecknande värksamhet l. handling l. tillstånd o. d. När Iesus lychtadhe thetta talet, wart folkit förskräckt öffuer hans lärdom. Mat. 7: 28 (NT 1526; Bib. 1917: slutat). Så lycktar än ett år sitt lopp. Ps. 1819, 415: 1. Sök sjelf ej qvalen lykta. Stagnelius (SVS) 2: 316 (1821). — särsk. (†) i uttr. vad skall jag lykta eller begynna, vad skall jag ta mig till. Beronius Reb. D 1 b (1674).
b) (numera föga br.) med inf. (med l., vanl., utan att): upphöra, sluta. G1R 3: 140 (1526). Sedann .. the hade liffthatt handla med köpmannen (osv.). BtFinlH 3: 384 (1558). När han haffuer lychtat at läsa. Petreius Beskr. 3: 32 (1615). Hyltén-Cavallius Vär. 1: 241 (1864).
c) (numera föga br.) med (mer l. mindre konkret) obj. betecknande föremålet för ngns värksamhet o. d.: fullborda, göra färdig, lägga sista handen vid (ngt), (av)sluta. Altså lychtadhe Salomo Herrans Hws, och Konungs hwset. 2Krön. 7: 11 (Bib. 1541; Bib. 1917: fullbordade). GFGyllenborg Vitt. 1: 160 (1762, 1795). Ej sitt sekel hann den gamle lykta. FGrafström Dikt. 254 (1859).
d) i uttr. lykta sina dagar, sin vädjobana, stig, förr äv. sina år o. d., ”sluta sina dagar”, dö. Wij lychte wår åår såsom itt taal. Psalt. 90: 9 (Bib. 1541). (Han) lyktade sina dagar som biskop i Vesterås. 3SAH 10: 23 (1895).
e) (numera föga br.) utan obj.: sluta med sitt arbete l. sin värksamhet o. d.; stundom pregnant: upphöra att leva, dö; jfr 3 c. (Predikanten sade:) hafven tolemodh jagh vil strax lychta. Bureus Suml. 29 (c. 1600). Man kände / .. en tvekan .. / .. om han (dvs. den skjutne) lyktat hade. CVAStrandberg 4: 248 (1857).
3) motsv. II 2.
a) (numera knappast br.) om sak: utgöra slutet på l. avslutningen l. sista delen av (ngt). (Bokstaven) f som lyktar, och v som begynner stafelsen. Ljungberg SvSpr. 2 (1756).
b) (numera föga br.) om person: avsluta (ngt) så l. så l. med ngt.
α) med avs. på handling, värksamhet o. d. Gal. 3: 3 (NT 1526). Lät oss lyckta vår Riksdag så, at vij hafva Gud med oss, och läggia bort all animositet. 2RARP 6: 516 (1731). Illa börjadt blir illa lyktadt. Wensell Ordspr. 42 (1863); jfr II 2.
β) med avs. på tidsperiod. En natward, huilken altijdh är thet sidsta ätandet, ther hwar man lychtar dagen medh. PErici Musæus 2: 153 b (1582). Atterbom Minn. 585 (1819).
γ) (numera knappast br.) med avs. på ngt mer l. mindre konkret, särsk. ord, skrift, måltid, scen o. d. At man alla måltijder både böriar och lycktar medh bön och tacksäyelse. LPetri ChrPina L 3 a (1572). Den Gräkiska och latinska arten, att lychta sina ord på os eller us. Rudbeck Atl. 1: 794 (1679). Sturzen-Becker 4: 237 (1862).
c) (numera knappast br.) utan obj.: sluta (så l. så l. med ngt); förlägga slutet l. avslutningen av ngt (ngnstädes); stundom svårt att skilja från 2 e. Siidan huggo thee oc sloge i porterna oc annor hus, beynnendis öffuerst i byn oc lyctande nederst. JönkTb. 155 (1546). (Man kan se hur alla kämpa för friheten.) Man begynne på Elephanter och Leyon, och lychta på Bijen och Myran. Stiernhielm Lycks. 1 (1650, 1668). Begynna med nål (näml. stjäla) och lyckta med silfverskål. Rhodin Ordspr. 6 (1807).
4) (†) motsv. II 3; med avs. på föremål, område o. d., med tanke på dess utsträckning l. omfattning o. d.
a) om område: utgöra gränsen för utbredningen l. sträckningen av (ngt). Bothnen, huilken thet Swänska eller Göthiska hafuet vti Norr lychtar. Tempeus Messenius 105 (1612). Schroderus Comenius 74 (1639).
b) om person, med avs. på visa, saga o. d.: sluta; ofta utan klar avgränsning från 3 b. Verelius Herv. 177 (1672). Här lykta wi Wisan. Peringskiöld Hkr. 1: 62 (1697).
5) (†) med avs. på dom: avgöra, (slutgiltigt) fälla. Stiernhielm Fateb. C 4 a (1643).
6) (†) med avs. på levande varelse: göra slut på livet för (ngn). Snart lycktar döden sländan. Kolmodin Dufv. 295 (1734).
II. intr. o. dep.
1) upphöra, sluta.
a) om handling, tillstånd o. d. SvTr. 4: 4 (1521). Sqwaller och raller lychtas alder (dvs. aldrig). Grubb 758 (1665). Då det Assyriske Regemente lychtade. Rudbeck Atl. 1: 776 (1679). Naturens dvala lycktar. Runeberg (SVS) 1: 28 (1828). När ett rikt och meningsfullt människoliv lyktas. SvD(A) 1930, nr 99, s. 4. Med konkordatet i Worms lyktades äntligen den femtioåriga kamp om makten mellan påve och kejsare, som skakat samhällen i deras grundvalar. Grimberg VärldH 5: 539 (1931).
b) om tidsperiod, (levnads)bana o. d.; särsk. bildl., i uttr. ngns dag l. bana lyktar l. lyktas o. d., ngn ”slutar sina dagar”, ngn dör. SthmSkotteb. 1549, s. 213. Om 14 dar lycktas terminen. Geijer Brev 212 (1815). För mången lyktas dagen, innan aftonen kommer. Wallin 1Pred. 3: 373 (1839). Ett lyktande tidehvarf. Böttiger 4: 86 (1847, 1869). Ett årtionde efter det Cyrus underlagt sig det babyloniska riket lyktades hans hjältebana. Grimberg VärldH 2: 32 (1927).
2) hava l. få ngt visst ss. slut l. avslutning l. sin yttersta l. sista del, avslutas l. sluta med ngt.
a) om handling, tillstånd o. d.; äv. i sådana uttr. som ngt lyktar l. lyktas med ngt, ngt slutar med ngt; äv. i utvidgad anv.: ngt resulterar l. (stundom) övergår i ngt; ngt lyktar l. lyktas så l. l. (opers.) det lyktar l. lyktas så l. så (med ngt), ngt resp. det slutar l. avlöper så l. så. OPetri Clost. B 4 b (1528). Qwinneträta, lychtas medh wäta. Grubb 678 (1665). Huru vil thet omsider lychtas med mitt syndiga väsende? Münchenberg Scriver Får. 94 (1725). Då blir i Folket öfverdåd, som altid lyktas illa. Dalin Arg. 1: 25 (1754). De peloponnesiska krigen hade lyktat med Atens fall. Grimberg VärldH 3: 101 (1928). — särsk. (†) i uttr. det lyktas in på ngt, man kommer till slut in på l. fram till ngt. OPetri PEliæ b 2 b (1527).
b) om person l. (levnads)bana o. d.; äv. opers., i uttr. det lyktar l. lyktas så l. så med ngn. SalWijsh. 2: 17 (öv. 1536; opers.). Så lyktades den mans bana, som (osv.). Grimberg VärldH 2: 404 (1927).
c) (numera knappast br.) om ngt mer l. mindre konkret, särsk. ord, diktvärk, möte o. d.; i uttr. lykta(s) med l. (ut)i l. på ngt l. l. så, sluta med l. i l. på ngt l. så l. så; jfr 3 a β. Messenius Disa 38 (1611). Wåre Nominativi lycktas mycket uppå R. Rudbeck Atl. 2: 149 (1689). Bilder, hvilkas halfva kropp lyktas uti en fot, som nedan til spetsar sig. König Mec. 81 (1752). 3SAH XXXVII. 2: 35 (1841). — särsk. (†) ss. vbalsbst. -ande, i konkretare anv.: sätt att sluta; närmande sig bet.: ändelse. Schroderus Comenius 747 (1639).
3) om föremål, område, varuparti o. d., med tanke på dess omfattning l. utsträckning resp. mängd: sluta; ta slut; upphöra.
a) om ngt mer l. mindre konkret.
α) (†) om geografiskt område, konkret föremål o. d. Teitt Klag. 195 (1546). När Oriwäsi lycktas, thå tager Pelissjåki wedh. Därs. 155 (1556). Reffbeenen begynna vppe widh Axlen, och lychta nidh i weeksijdan. Schroderus Comenius 254 (1639). Atterbom Minnest. 1: 114 (1847).
β) (numera föga br.) om diktvärk, sats o. d.; ofta utan bestämd avgränsning från 2 c. Schück VittA 3: 234 (cit. fr. 1674). Här lyktas denna saga. Bååth EgilS 246 (1883).
γ) (†) om vara l. varumängd o. d.: ta slut. Penningarne lychtas .. i october månat. Gustaf II Adolf 489 (1621). Fodret (som medtagits åt hästen för den långa färden) lyktas de första dagarna. Chydenius 80 (1765).
b) (numera föga br.) om ngt mer l. mindre abstrakt samt bildl. Här lyktades nw Sancte Erics slächt. OPetri Kr. 155 (c. 1540). Vi, svaga dödliga, äre såsom afbrutna länkar mellan det som lyktat och det som vidtager. Wallin 1Pred. 1: 258 (c. 1830). Rydberg Urpatr. 14 (1873).
III. (†) refl.
1) = II 1 a. Bellman 5: 378 (c. 1775). Förr än dagens lopp sig lyktar. Kellgren 1: 27 (1786).
2) = II 2 b. Kolmodin QvSp. 2: 40 (1750). Sturzen-Becker 6: 204 (1864, 1868).
Ssg, se LYKT, sbst.1 ssg.
Avledn.: LYKTAN, f. [fsv. lyktan] (†)
1) till II 1: slut. Lucidor (SVS) 277 (1672).
2) till II 2 (c): slutparti, slutstycke, slut. Dijkman Obs. E 1 b (1686).
LYKTELSE, r. l. f. (†)
1) till II 1: slut. Swedberg Dödst. 535 (1711).
2) till II 2 (c): slut, ändelse; äv. i uttr. hava sin lyktelse på ngt, sluta på ngt. The Masculina, som hafwa sin lychtelse på en consonantem. Swedberg Schibb. 120 (1716). Hof Skrifs. 180 (1753).
Spoiler title
Spoiler content