(lijcht- 1558. lyc(h)t- 1567—1651. lö(c)kt- (-cht-, -ct-) 1538—1647. lögt- 1586—1680. Anm. I ConsAcAboP 1: 35(1641) förekommer ipf. sg. löghde, som möjl. bör hänföras till en (icke anträffad) inf. LÖGDA)
Etymologi
[jfr ä. d. løcte, løgte, løythe, d. løgte, løjte, nor. dial. laugsta, logsta, løgste; bildn. till 2 pers. ipf. av LJUGA, v., med suffigerat pron. i sådana uttr. som fsv. thæt lökt thu, lögh thu (du), y. fnor. laugstu, det ljög du; jfr isl. þekta, nor. dial. tekta, (söka) få att tiga: isl. þegi þu, tig; för formen lykta jfr ynka, dygn, rykta o. d. av äldre ömka, dögn, rökta osv.]
(†) säga till l. om (ngn) att han ljuger, beskylla (ngn) för lögn; äv. allmännare: förolämpa (ngn), okväda; jfr LUGGA, v.2 BtFinlH 2: 20(1538). Då löchtade han Olaff och kallede honom du, medt flere spotzske ordt. SkrGbgJub. 6: 71(1587). Då suarade Måns Giseson, dett war Lögn, Strax sprang hans hustru fram, Segandes .. nu löchte i min moder. VRP 1644, s. 50.Brask Pufendorf Hist. 214(1680).
SAOB
