publicerad: 1942
LÄNKA läŋ3ka2, v.2 -ade ((†) pr. sg. -er G1R 18: 105 (1546), Ekmansson Sterne 1: 32 (1790). pr. sg. pass. -es RARP 7: 195 (1660). ipf. -te Lucidor (SVS) 345 (1673), ASScF XXIII. 9: 14 (1897); länket G1R 13: 14 (1540). sup. -t Lucidor (SVS) 285 (1673), Dahlstierna (SVS) 81 (1698). p. pf. -t Columbus BiblW C 2 a (1674), Kolmodin QvSp. 1: 6 (1732), Lind (1749)). vbalsbst. -ANDE, -ELSE (se EFTERLÄNKELSE), -NING; -ARE (se avledn.).
Ordformer
(-ka 1540 osv. -kja (-kia) 1582—c. 1696)
Etymologi
[jfr d. lænke; av mnt. lenken, böja, styra, leda, mht. lenken, t. lenken; avledn. av fht. (h)lanca, höft (se LÄNK)]
I. tr.
1) böja l. vända l. rikta l. föra l. leda (ngt åt visst håll); numera bl. i vitter stil, i sht i bildl. anv. Schroderus Dict. 243 (c. 1635). Iagh sielffw will länckia och föra din' händer. Hiärne (SvNatL) 176 (1665). Ett Barn, som .. är illa vändt .. måste (vid förlossningen), af utifrån tilbragtan hielp, til rätta länkas. Hoorn Jordg. 2: 161 (1723). Länka ögonen .. til vänster. VDAkt. 1735, nr 181. (Gud) nåden til oss länkte. Kolmodin QvSp. 2: 29 (1750). Ej skall jag mer beså en trädgårdslist, / ej länka rankan kring en förstukvist. Karlfeldt FlBell. 175 (1918). — särsk.
a) med avs. på roder, styre, tygel o. d.: föra; numera bl. ngn gg bildl. Såsom en klook styrman uthj siöön moste sitt roder lænchia och offta helt omvænda effter mot, med eller sijde vædren; altså (osv.). HT 1912, s. 118 (1656). Länka regeringstyglarna. LVetA IV. 3: 100 (1903).
b) med avs. på farkost l. fordon o. d., förr äv. djur: föra, leda, styra (åt visst håll); äv. bildl. (Hunden) lät sig af mine Händer länkia. Dahlstierna (SVS) 324 (c. 1696). Apollo länkade solens vagn. Geijer I. 5: 6 (1810). (Han) grep .. styrbladet .. (o.) länkade sin trebörding genom bränningarne. Zilliacus Aho Panu 314 (1898). En målmedveten .. statskonst har länkat statsskeppet på dess seglats. SvD(A) 1929, nr 141, s. 4.
c) med avs. på färd, kosa, bana, steg o. d.: leda; styra. Stagnelius (SVS) 2: 293 (1821). Strax länkar Paw sin väg till denna dalen. MarkallN 2: 118 (1821). Hvart kunde väl kosan du länka? Östergren Dikt. 70 (1871). Till grön berså / i trädgårdsvrå / vi spänstigt stegen länkade. Hansson NVis. 39 (1907).
d) bildl., med avs. på ngns tal l. ord o. d.: leda (ngt i viss riktning, till visst ämne o. d.), rikta. Sedan han till de mästa frågorne (i anatomi) ett nöijachtigt swar gaf, länckade man discursen till chirurgien igen. CollMedP 11/10 1704. Snart länkades talet på Erik. Wirsén Vint. 289 (1890). Belfrage Runebg 177 (1917).
e) bildl., i fråga om påvärkan av ngns sinne l. tankar o. d. åt visst håll; äv. med saksubj.
α) med avs. på ngns sinne l. håg l. tankar l. uppmärksamhet o. d.: leda, rikta (åt visst håll). (Gud må) Edert hierta der til lenckia, at i migh stadight måtte Ihughkomma. Gustaf II Adolf 577 (1613). (Ledmotiven skola) länka åhörarens uppmärksamhet på det helas andliga sammanhang. Lindgren MusSt. 89 (1896). Krafvet att förströ den sjuke och länka hans intressen på andra föremål än sig själf. 2NF 19: 837 (1913).
β) (numera knappast br.) med avs. på person: leda, styra, föra (ngn åt visst håll); övertala l. förmå (ngn till ngt). AOxenstierna 2: 551 (1622). Hon .. kan lenckia honom, hvart hoon vill. OxBr. 8: 360 (1642). Dock wet Jag noga, hwad mig på de tanckar länckt, / At (osv.). Brenner Dikt. 2: 18 (1690). (Det hedniska) Offret är .. en gåfva åt Gud, för att .. försöka att böja och länka honom efter menskliga behof. Geijer MennH 289 (1842).
2) (numera nästan bl. i vitter stil) bildl., med avs. på rådande förhållanden, händelse- l. utvecklingsförlopp, värksamhet l. levnadsöden o. d.: giva (ngt) en viss riktning, leda (ngt åt visst håll), styra; äv. med saksubj. RA I. 1: 521 (1547). Then högste Gudh .. skall .. alt lämpa och länkia till een önskelig uthgång. RARP 6: 183 (1657). Han som länkar folkens öden (dvs. Gud). SvD(A) 1934, nr 17, s. 22.
3) (†) jämka (ngt), anpassa, lämpa; foga. Philosophiam .. hade han lärdt vthi Egypten, effter hwilken han bödh til at lempa och länkia Christi Lära. Schroderus Os. 1: 88 (1635). Läncka och förandra taxan .. effter prijset som är uthom landz. CollMedP 10/7 1703. ÖoL (1852).
4) (†) vända, förändra (ngt till ngt). (Avgrundens makter ha) dän kårta frögd till Äwig klagan länkt. LejonkDr. 130 (1688).
II. refl.
1) (†) böja sig; kröka sig; äv.: böja sig i leder; leda (se LEDA, v.1 2). Ormar .. wrijda och länkia sigh. Figrelius Kylander B 4 a (1652). Lemmarne (på träbelätet) länka sig, efter som det falla bör ibland. Eneman Resa 2: 148 (1712). Armbandet .. länkar sig. Adlerbeth FörslSAOB (1798).
2) (†) foga sig l. rätta sig (efter ngt), lämpa sig l. jämka sig (efter ngt); äv. abs.: foga sig, ge med sig; jfr I 3. PErici Musæus 5: 223 a (1582). Der .. (han) läncker sigh uthi sine prætensioner. RP 4: 81 (1634). Jag sijr aff omstendigheterne, at eder tractat .. warder sig länkandes efter denne Campagnes vthslag. AOxenstierna Bref 4: 410 (1647). Länckande mig fast heller effter Comministri .. willie .. än att iag skulle giöra honom emoot. VDAkt. 1703, nr 23. AGSilverstolpe Bokst. 75 (1811).
3) (†) luta (åt ngt), draga sig (åt visst håll), närma sig (till ngt l. ngn), tendera (åt ngt). AAAngermannus Tillegn. B 2 a (1587). Tå nu Lyckan syntes lenkja sigh til the Condiske, bleff (osv.). Schroderus Os. III. 2: 127 (1635). Hiärpen .. är .. nästan vthi Färgan lijk widh en Waktel, doch läncker han sigh någorledes til Purpurfärga. IErici Colerus 1: 66 (c. 1645). Jag har .. sagt, at Guds Vilja uti sina beslut altid länker sig til det, som godt är. Högström Tank. 127 (1741).
4) (†) i uttr. länka sig på ngt, syfta på ngt. Hwar som tileffuentyrs ett euangelium eller Epistell sig opå wisse rum j then Christelige lärdom läncker. Ludvigsson Norman 13 (c. 1550).
5) (†) bege sig, draga sig, förfoga sig, styra sina steg, närma sig (till en plats); äv. med saksubj. Hwar som twå eller trä stode och taledis wiidh, Thå lenckett han siig och ther tiil, och wille höre huad the sade. G1R 13: 14 (1540). Then gamble Kongz- och almenne wägen, som .. sigh ingestädes nidh til haafwet läncker. Schroderus Liv. 699 (1626). Til detta huset jagh migh läncker. Kolmodinus Gen. D 5 b (1659). Dahlstierna (SVS) 81 (1698).
6) (i vitter stil) om händelser l. förhållanden, ngns öde o. d.: arta sig, utvecklas, foga sig (se FOGA 15). Till thess Mann .. förnimme kann, huart häden thet Spell sig lenker. G1R 18: 105 (1546). Berätta, på hwad wägh Wärfwet (dvs. giftermålsförhandlingarna) syntes sigh länckia. Girs E14 78 (c. 1630). Händelserna länka sig egendomligt, då det nu tillfaller mig att teckna .. (Wirséns) minne. 3SAH 25: 63 (1912).
III. (†) intr.: taga en viss riktning, leda (ngn vart), luta åt, tendera åt; jfr II 3. The Sacramenterares Sächt .. länkiar til the Zwinglianers Sinne och Mening. Schroderus Os. III. 2: 104 (1635). Men hwart förwillar sigh min Tanka? Hwart vth länker / Min hijt orimlig Rijm? Lucidor (SVS) 218 (1672). Ju flere prof af alcalibus, ju mera läncker det til alcalisk natur. Hiärne Förb. 24 (1706).
Särsk. förb.: LÄNKA IN10 4. (i vitter stil) leda l. föra in; särsk.
2) till I 1 e. För att min upmärksamhet måtte länkas in på Gud. KyrkohÅ 1909, s. 216 (1805). Svenska målare (började) att alltmer länkas in i den franska smakriktningen. SvH 10: 278 (1909).
4) (†) refl.: innästla sig; jfr länka, v.2 II 2, 5. Satan .. plägar komma i fårakläder och läncker sig in til desz han kan komma sitt upsåt i wärcket. Raimundius HistLiturg. 94 (i handl. fr. 1588). —
LÄNKA SIG TILLSAMMANS. (†) till II 2: sammanjämka sig. Sedan den skarpaste tvisten var öfverstånden, länkade sig parterne något närmare tilsamman. Celsius G1 2: 194 (1753).
Avledn.: LÄNKARE, m. (i vitter stil)
2) till I 2. Rutström Schiller Röfvarb. 130 (1799). Den Högste länkaren af mensklighetens öden. ASScF 3: 327 (1852). —
LÄNKLIGA, adv. (†) behändigt; jfr länka, v.2 I 1. Jag smög mig så länkliga framåth. AWollimhaus Vitt. 29 (1670). —
LÄNKSAM, adj. [jfr t. lenksam] (†) till II 2, om häst: som fogar sig efter ryttaren, följsam, mjuk o. vändbar, ”frigjord”. Sällan .. kan hästen blifva så smidig och länksam, att Ryttarens fordringar ej kunna utsträckas längre. Ehrengranat HästRör. 44 (1818).
Avledn.: länksamhet, r. l. f. [jfr t. lenksamkeit] (†) Ehrengranat HästRör. 44 (1818). Dens. Ridsk. II. 2: 9 (1836).
SAOB
Spoiler title
Spoiler content