SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1942  
LÄNSTOL 3n~stω2l l. län3~, äv. (i vissa trakter) 4~1 (lä`nstol Weste; lä´nnstòl Dalin), förr äv. LÄNDSTOL, r. l. m.; best. -en, äv. -n; pl. -ar.
Ordformer
(lehn- 16591755. lä(h)n- 1645 osv. länd- 16781913. lände- 1778. länds- (-dz-) 16601871. lähne- 1678. länn- 16951834. lä(h)ns- 16601888. länne- (le-) 16681683. Se för övr. STOL)
Etymologi
[liksom d. lænestol, nor. lenestol, av t. lehn(e)stuhl, till lehnen (se LÄNA, v.2) l. lehne (se LÄN, sbst.2) o. stuhl (se STOL). — Formen ländstol kan såväl vara en hypersvecism som bero på folketymologisk omtolkning i anslutning till LÄND, sbst.2]
(bekväm) stol med rygg- o. sidostöd, fåtölj. HT 1895, s. 431 (1645). BoupptSthm 10/8 1659. Lähnstolar öfverdragna med silfwer duk sampt silfwer och silkes blandade frantzar omkring. Nordström o. Dahlander ÖrebroSl. 147 (i handl. fr. 1695). Den högkarmade ländstolen af valnöt. Topelius Fält. 4: 135 (1864). Emmy, som satt .. i en af de djupa länstolarna. Wägner Norrt. 116 (1908). HantvB I. 2: 402 (1934).
Ssg: LÄNSTOLS-KARM. Eurén Kotzebue Orth. 1: 92 (1793).
Spoiler title
Spoiler content