publicerad: 1942
LÄNSMAN län3s~man2 l. 4~1, i bet. 1 lä3ns~ man2, m., om sak r. l. m.; förr äv. (i bet. 1) LÄNMAN l. LÄNEMAN l. LÄNESMAN, m.; best. -mannen, vard. (utom i södra Sv.) äv. =; pl. -män ((†) -männer VDP 7/9 1681, Löwstädt BrLustig 4 (1826)).
Ordformer
(lä(h)n- (lään-) 1610—c. 1755. län(n)ds- (le-, -dz-, leendz-) 1530 (: lendsmandsdömen)—1741. län(d)tz- (læ-, le-, lenz-) 1525 (: lændtzmandtz gengærdt)—1631. lene- 1694. läne- 1734. länes- 1681—c. 1755. läns- (le-, -äh-, -nss-, -nsz-) 1537 osv. — Se för övr. MAN, m.)
Etymologi
[fsv. länsman; jfr d. lensmand, nor. lensmann, isl. lénsmaðr, t. lehnsmann; av LÄN, sbst.3 (motsv. fsv. län, isl. lén, län, äv.: tjänst, ämbete o. d.) o. MAN, m.]
1) (om ä., i sht medeltida förh.; numera bl. tillf.) läntagare, vasall; jfr 2. Schroderus Sleid. 146 (1610). En Länsman moste wara sinom förlänings Herra hulder och troogen. PJGothus WerldzlÖffuerh. 17 (1615). Grefwar och Frijherrar, så månge som Lähn .. hafwe bekommit, skole (vid kröningen) igenom den äldste af Lähnmännen .. sollicitera Lähnet. RARP 4: 518 (1650). Schultén SångRol. 35 (1887).
2) i fråga om förh. i Finl. o. ä. sv. förh. (intill 1918): tjänsteman med uppgift att inom ett visst område (ofta ett härad l. en del därav, närmast under en fogde) i viss omfattning representera den statliga myndigheten o. fullgöra viss förvaltningstjänst, i senare tid huvudsakligen övervakandet av allmän ordning o. säkerhet; i senare tid officiellt benämnd: kronolänsman; jfr BEFALLNINGSMAN 5, LANDS-FISKAL. G1R 11: 369 (1537). Läns- och Fiärdingzmännen hwilke skola wara förplicktade, med Kyrckioherdens Wettskap, at låta anteckna them (som begå sabbatsbrott). StadgEed. 1687, 2: 12. En liten Krono Betjent, såsom en Länsman dragas ju med den odieusaste sysla som i den staten gifves, om han den lagligen skall förvalta. VDAkt. 1790, nr 523. I hvart härad hade konungen (under medeltiden) en länsman, som inom sitt område uppbar skatterna och utöfvade den verkställande makten. SvH 2: 45 (1904). Han hade slagit sin husbonde sanslös — länsmannen skulle komma och ta honom. Moberg Rask. 27 (1927). — jfr HÄRADS-, KRONO-, SLOTTS-, SOCKEN-LÄNSMAN. — särsk. i ordspr. o. ordstäv. Det stämmer, sa länsman, fick för mycket tillbaka. Det skall gå så qvickt som fan tar en länsman. Granlund Ordspr. (c. 1880). Den som skall tas med länsman, måste ha långa armar. Därs.
3) (förr) i utvidgad anv., ss. senare led i ssg som utgjorde titel för tjänsteman med uppgift som i ett l. annat avseende överensstämde med en kronolänsmans (särsk. övervakande av ordning, polistjänst l. dyl.); jfr BISKOPS-, BY-, FRÄLSE-, JÄRNVÄGS-, LAPP-, POST-LÄNSMAN.
5) (i fackspr.) ett slags större brytspett, något krökt i nedre ändan. Rinman 1: 831 (1788). HbSkogstekn. 369 (1922).
6) (i vissa trakter, vard., skämts.) i fråga om piprökning: (sur, skarp) rest av tobak som vid rökningen icke förbrännes, utan blir kvar i pipan ss. bottensats. CFDahlgren 3: 177 (1820). Han knackade länsmannen ur den slocknade snuggan. Hellström Storm 58 (1935).
Ssgr (till 2, i allm. i fråga om förh. i Finl. o. ä. sv. förh.): A: LÄNSMANS-BOSTÄLLE~020 l. ~200. (länsmans- 1829 osv. länsmäns- 1829) (förr) Branting Förf. 2: 292 (1829; efter handl. fr. 1811). —
-DRÄNG. (numera bl. om ä. förh., arkaiserande) manlig tjänare (dräng) hos länsman. BtFinlH 2: 40 (1545). —
-DÖME. (länsmans- 1530 osv. länsmäns- 1626) [fsv. länsmansdöme (FinlMU 4: 361)] (numera bl. om ä. förh., arkaiserande) = -distrikt. HH XI. 1: 3 (1530). Cederlöf FinlPrästEkon. 37 (1934; om ä. förh.). —
-GÅRD. (länsmans- 1525 osv. länsmäns- 1547—1558) (förr) = -boställe. G1R 2: 61 (1525). Topelius Lb. 2: 298 (1875). —
-HOVMAN~20 l. ~02. (förr) hovman (se d. o. 1) uppsatt gm den rusttjänst som fullgjordes av länsmännen. Widmark Helsingl. 1: 244 (i handl. fr. 1612). —
-REDA, r. l. f., l. -REDD. (†)
-RYGG. (i vissa trakter, vard.) oeg.; på väg: upphöjning tvärsöver vägbanan (mellan två svackor, särsk. på ömse sidor av en vägtrumma), kraftigt gupp, ”dubbelgupp”. Nerén HbAut. 1: 174 (1911). —
-RÄNTA, r. l. f. (länsmans- 1540 osv. länsmanses- 1556. länsmäns- 1547—1558) (förr) viss skatteavgift som uppbars av länsmännen, urspr. anslagen till länsmännens underhåll, i senare tid indragen till kronan; ofta erlagd in natura. Almquist CivLokalförv. 3: 161 (i handl. fr. 1540). G1R 29: 408 (1560). —
-STÖVLAR, förr äv. -STÖVLOR, pl. (folkligt i vissa trakter) benämning på vissa arter av växtsläktet Viola Lin., särsk. Viola silvatica Fr., skogsviol. Linné Fl. nr 785 (1755). Retzius FlOec. 772 (1806). —
-ÖRON, pl. särsk. (numera föga br.) bildl., ss. beteckning för god hörsel. Han har Länsmans-öron. Rhodin Ordspr. 67 (1807). VBenedictsson (1884) hos Lundegård Benedictsson 196.
B (†): LÄNSMANSES-RÄNTA, se A.
C (†): LÄNSMÄNS-BOSTÄLLE, -DISTRIKT, -DÖME, -GÅRD, -RÄNTA, se A.
Avledn. (till 2): LÄNSMANSKA, f. (numera bl. i Finl.) länsmans hustru l. änka. Lagerström Tart. 36 (1730). De Geer VSkr. 1: 178 (1844, 1892).
SAOB
Spoiler title
Spoiler content