[fsv. läsper; motsv. d. læsp, fht. lisp. feng. wlisp, wlips; till LÄSPA, v.]
till LÄSPA, v. 1:som läspar, läspande; förr äv. allmännare: som har ngt talfel osv. (jfr LÄSPA, v. 1); numera bl. i uttr. Erik läspe och halte, om den svenske medeltidskonungen Erik Eriksson (jfr språkpr. 1689). VarRerV 9(1538). (Konung Erik) war en halt och läsper Man. Spole Alm. 1689, s. 23. Jag blir gärna läsp och stam, .. / Eloquencen går bakfram. Dalin Vitt. 6: 236(1760). Heidenstam Svensk. 1: 155(1908). — särsk. (†) till LÄSPA, v. 1 b,om dorsodentalt l. interdentalt ljud. Th dëd Läspa. JBureus(c. 1640) hos Lindroth Bureus 118.
Avledn.: LÄSPHET, r. l. f. (†) läspande, läspning; förhållandet att ha talfel. Sahlstedt(1773). Heinrich(1828).
SAOB
