publicerad: 1942
LÖMSK löm4sk, adj., förr äv. LJUMSK, adj.2, l. LJÖMSK l. LUMSK l. LYMSK, adj. -are. adv. -T.
Ordformer
(ljumsk (liu-) 1635—1865. ljömsk (liö-) 1651—1750. lumsk 1741. lymsk c. 1635—c. 1755. lömsk 1668 osv.)
Etymologi
[fsv. liomsker, sv. dial. jumsk, jömsk, lömsk; jfr fsv. lömska, f. (se avledn.); jfr d. lumsk, nor. lymsk, isl. lymskr; av germ. leum- resp. (i avljudsförh. härtill) lum-, besläktat med sv. dial. limja, smyga (av ett äldre lymja), löma, smyga, nor. lyma, løyma, blicka lömskt, om hästar: lägga öronen bakåt, holl. luimen, se dyster ut, se snedt på; jfr nyisl. lauma, smyga, lista]
1) om person l. djur: som utan att låta märka sin illvilja l. fientlighet avvaktar tillfälle att angripa l. skada, som oförmodat röjer l. kan röja illvilja l. onda anslag l. svekfullhet, försåtlig, bakslug; äv. närmande sig l. övergående i ngn av bet.: opålitlig, falsk, dolsk l. illistig; äv. om sinnelag, blick, handling l. yttrande o. d.: som vittnar om l. röjer l. uttrycker l. beror på lömskhet; äv. bildl. En lömsk och bakslug människa. Hans lömska uppsyn, leende. Lömska intriger, stämplingar. Ett lömskt överfall. Han gjorde några lömska frågor. Philippus (Melanchton) handlar liumskt och icke vprichtigt. Schroderus Os. III. 2: 90 (1635). Lijka som en liumsker Hund, i dhet han wiskar rumpan, så bijtz han. Grubb 883 (1665). Dock ligger synden liömsk, vid trösklen, uppå lur. Kolmodin QvSp. 2: 211 (1750). Kattens lömska och ilskna skaplynne. Nilsson Fauna 1: 114 (1847). Denna tidnings omdömen .. voro skarpa .. men öppna och riktade på sak, aldrig lömska eller personliga. 3SAH 3: 440 (1888). (Han) såg lömsk ut i ögonen. Lundegård Tannh. 2: 169 (1895).
2) i utvidgad anv., om sak l. förhållande: som utan att visa tecken därtill är l. plötsligt kan vara l. bliva farlig, försåtlig; särsk. om sjukdom (farsot): som oförmodat o. plötsligt får l. kan få en farlig utveckling; smygande. Lömska undervattensskär. Kellgren (SVS) 2: 202 (c. 1785). Att ett lömskt element vattnet för seglaren är. Atterbom SDikt. 2: 98 (1813, 1838). En lömsk och okänd farsot. Hallström Than. 60 (1900). SvD(A) 1933, nr 347, s. 30. — särsk. bot. i benämningar på vissa giftiga svampar som lätt kunna förväxlas med vissa ätliga.
3) (vard.) som hyser groll mot l. agg till ngn (vanl. med anledning av tidigare visad o. alltjämt befarad illvilja l. fiendskap); stundom närmande sig bet.: arg, ilsken, förtörnad; äv.: som befarar yttringar av fiendskap l. illvilja från ngn (o. därför är på sin vakt); i sht i uttr. lömsk på ngn; äv. bildl. l. oeg. Falk Skolp. 134 (1903). Jag fick en bit surkål in i det hål i tuggtanden, hvilket jag under en längre följd af år varit lömsk på. Engström 1Bok 104 (1905). Han är visst lömsk på mig. Nordensvan Figge 82 (1906). Handelsresandena äro lömska på D. N. sedan ett kåseri år 1910. Karlgren Journ. 51 (1923). Vänta tills vi hinner utom stadsgränsen! Polisen här är rätt lömsk. Hedberg Räkn. 138 (1932).
4) (i vissa trakter, vard.) i uttr. vara lömsk på (ngt), lura l. spekulera på (ngt). Jag var lömsk på att sälja .. (tavlan) till .. Göteborgs museum. Söderberg AllvLek. 21 (1912).
Avledn.: LÖMSKA, sbst.2, l. LJUMSKA, sbst.2, r. l. f. (lium- c. 1755. löm- c. 1755—1874) [fsv. lömska] (†) till 1 o. 2: lömskhet, bakslughet. Schultze Ordb. 2901 (c. 1755). 2SAH 50: 287 (1874). —
LÖMSKA, v., l. (i bet. 1) LÖMSKAS, v. dep. (vard.) till 3.
LÖMSKHET, r. l. f. till 1 o. 2; äv. konkretare, stundom övergående i bet.: fälla (se fälla, sbst.1 2 b). SP 1792, nr 231, s. 1. De keltiska verbens många lömskheter. 19Årh. VIII. 2: 53 (1924). —
SAOB
Spoiler title
Spoiler content