SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1942  
MAGNETIT maŋ1neti4t, r. l. m.; best. -en; pl. (i bet.: olika slag av magnetit) -er.
Etymologi
[jfr t. magnetit, eng. magnetite; avledn. av MAGNET]
(i fackspr.) magnetisk järnmalm. SvTidskr. 1873, s. 84. Gertz o. Grönwall Min. 54 (1923).
Ssg (i fackspr.): MAGNETIT-GRUVA, r. l. f. JernkA 1897, s. 380.
Spoiler title
Spoiler content