MAKA ma3ka2, adj.2 oböjl.
Etymologi
[bildat i bet. 1 av pl. makar (till MAKE 2) med r-bortfall i predikativ ställning, i bet. 2 ss. motsats till OMAKA, adj.]
1) med huvudord i pl.: som äro makar (se MAKE 2), som utgöra ett par; numera bl. i fråga om klädespersedlar l. djur. Maka handskar, skor, strumpor. De båda handskarna voro inte maka. Cederschiöld QvSlägtl. 1: 234 (1836). Med maka ök går bäst att ploga. Stangenberg SkämtJaktd. 62 (1921, 1931; med syftning på äktenskapet).
2) [bildat ss. motsats till ett omaka par] (mindre br.) om personer, i uttr. ett maka par, ett par där de båda kontrahenterna passa för varandra. Dahlbäck Åb. 52 (1914). Partiet ogillades allmänt, man tyckte inte att de voro ett maka par. SvD 1/9 1929, Söndagsbil. s. 2.
