[jfr dan. o. t. malice; av fr. malice, av lat. malitia, till malus, ond. Formen malitie ansluter sig direkt till det lat. ordet]
ondska, elakhet, illvilja; numera nästan bl. med ngt försvagad bet., särsk. i fråga om elakhet i tal l. skrift: elakt skämt, försmädlighet, spydighet. HSH 35: 194(1635). Man hafuer vid Privilegiernes fattande inthet wetat af sådan malitie. Därs. 21: 155(1643). Författaren .. har träffat en massa människor och tecknar deras porträtt med elegans och malis. SvD(A) 1930, nr 289, s. 9.— särsk.
a) (†) övergående i bet.: ondt uppsåt, ond avsikt. Stiernman Com. 4: 10(1673). At Tull-Betiänterne sådant af uppenbar Malice giordt, til at där med .. skada de trafiquerande. PH 1: 569(1724). Cavallin Herdam. 3: 330(1732).
b) (numera mindre br.) om yttrande o. d. varigm elakhet l. försmädlighet kommer till uttryck, spydighet, elakhet, retsam gliring. De små malicer som jag där säger om honom. JGOxenstierna Dagb. 42(1769). För dig jag sjunger, Hammarspik, / och alltså ej för prisen. / Om Sången blir din egen lik, / förlåt mig den malisen. Tegnér (WB) 2: 175(1814).
c) i sg. best., personifierat: det elaka skvallret, förtalet, ”onda tungor”; numera bl. i uttr. malisen säger l. påstår, enligt malisen o. d. DA 1771, nr 32, s. 2. Malicens oerhörda funder / Har illa tydt et välment råd. Lenngren (SVS) 1: 327(1780). Jag vet att malisen har ganska mycket att tala på mig. Tegnér (WB) 1: 240(1802). DN(A) 1934, nr 86, s. 9.
