MANA ma3na2, v.2, förr äv. MANNA, v.2, -ade. vbalsbst. -ANDE, -ING.
Ordformer
(man- 1796 osv. mann- 1756—1803)
Etymologi
[liksom dan. o. nor. mane av holl. l. t. mannen, till holl. man resp. t. mann (se MAN, sbst.2); formen mana möjl. ombildning i anslutning till MANA, v.1 — Jfr MANNA, v.1]
sjöt. sträcka ut ett tåg o. d. till önskat läge l. önskad plats gm att låta manskap, som utplacerats i den avsedda riktningen, hala till sig tågändan man efter man, räcka ut. Hauswolff Nav. 150 (1756). Mana en ända från styrbords bog, utanför stäfven och klar för alla ändar, öfver till babord och gör der fast densamma på förspringet. Oxenstierna Vanderdecken 153 (1865). TT 1898, Allm. s. 146. — jfr SJÖ-MANING.
SAOB
