SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1942  
MAN man4 l. (numera företrädesvis) MANS man4s, förr äv. MÄN l. MÄNS, adv.
Ordformer
(mahn 1612. man(n) 15261932. mans 1732 osv. men (-ä-) 15281705. mens 1692c. 1750)
Etymologi
[jfr d. man; av mnt. man, men, blott (se MEN, konj.); formerna mans o. mäns äro bildade gm tillägg av ett adverbiellt -s]
1) (†) icke mer l. annat än, endast, blott, bara, allenast o. d.; särsk. för att beteckna ngt ss. obetydligt l. representerande ett ringa värde o. d.; ofta i fråga om antal. See thetta är mz fåå oord förståndet aff thetta euangelio, huilkit wij men offuerloppit (dvs. flyktigt genomgått) haffua. OPetri 1Post. 112 b (1528). The funne man en lithen Schuthe. SthmTb. 20/5 1573. Lijka gott jagh frågar man. Kolmodinus Gen. C 2 a (1659). Paar öhron har du fått .. / Paar ögon sammaleds .. / En Tunga mann. Columbus BiblW K 3 b (1676). Ett enda lif man döden från mig tar. Runius (SVS) 1: 245 (1712). Där är man ½ mijl emillan de kyrckior. VDAkt. 1724, nr 311. (Indianernas) hus äro man koijor af poster och med barck beteckte. Swedberg Amer. 13 (1732). Där voro man tre tilhopa. Schultze Ordb. 2957 (c. 1755). — särsk.
a) i uttr. man allena, alldeles ensam. Han var man allena där. Schultze Ordb. 2957 (c. 1755).
b) i förb. vad som man, vad som än. O Strenge Ödes-makt som skonar ingen ting / Hwad som man nånsin fins på Jordens stora ring! Lucidor (SVS) 225 (1672).
c) vid tidsbestämning.
α) icke förrän, först; äv. pleonastiskt, i uttr. man först. Sent omsider kom än en rota af Wästgöthar, och noch 3 rotar Bärgs-folk til hjelp, .. men de kommo man på sistone, när Fienden hade mycket sig förstärkt. HC11H 7: 135 (1676). (Sedeln) blef aldrig mig tillstälter, uthan man först Efter några wekors förlop .. stälte Tore Zeddelen till Wyrd: H:r Isaac i Linder. VDAkt. 1681, nr 215.
β) i förb. så snart man, så snart, genast. Så snart han mig man såg så frägad' han med Flijt / Hwem som iag war. Lucidor (SVS) 180 (1672).
2) (†) för att beteckna att ngt (i sht en av predikatet angiven handling o. d.) är det enda l. huvudsakliga som i visst sammanhang erfordras l. önskas; i sht i uppmanings- l. önskesatser l. konditionala bisatser. Alla werldhenes wedhermödho wil iach lidha, hielp mich man aff tesse gräseligheet. OPetri MenFall M 1 b (1526). Trädh man flox mitt j dödhen och blijff dödh, så skal then helge ande komma til tich. Dens. 1Post. 87 b (1528). Förvarer i man brefven väl, slott och fäste vill iag bevara. LPetri Kr. 105 (1559). Nådige herre, fåår iagh man råda, / Här skall ey blifua någon wåda. Asteropherus 17 (1609). Gudh gifwe, iagh hadhe edher man wäl medh hälsan här igen. Carl XI (1686) i HH XVIII. 2: 12. Bjud man ut gamla, skräna kor, får hon se sjelf. Almqvist Lad. 20 (1840). — särsk. i förb. allenast .. man, om .. man, när .. man, där .. man, om blott, om endast, om bara, allenast. OPetri 1Post. 47 b (1528). När gud wille man foga wedret. G1R 9: 136 (1534). Oss forhoppes atuj vele holla ider szom krigxlyder tilhördt ther i mann ellies skicke ider erliga. Därs. 10: 26 (1535). (Lappkvinnornas) fägring (vore) icke så oäfwen .., där dhe man hade lägenheet at holla sig uhr Röken. JTornæus (1672) i Landsm. XVII. 3: 48. Allenast han man kunde förskaffa sigh förälldrarnes samtycke (till äktenskapet). VDAkt. 1674, nr 186. Om flickan man ser vacker ut / .. Vil hvar straxt henne åga. Lohman Vitt. 389 (1716).
3) (i vissa trakter, vard., mindre br.) för att beteckna att ngt (i sht en av predikatet angiven handling o. d.) är påkallat av situationen l. påfordras l. önskas av den talande, att ngn icke bör underlåta l. vägra att göra ngt o. d.: bara; i sht i uppmaningssatser o. därvid ofta mer l. mindre förbleknat, närmast tjänstgörande ss. fyllnadsord. Ther forlatt tig man frij tiil. G1R 12: 241 (1539). Huadh skola slijka gåtor, segh man strax vth som tu menar. LPetri DialMess. 40 a (1542). Gack, Helmiges, gack man bort / Hemåt, dröy här intet länger. UHiärne Vitt. 123 (1665). Ja Trulls, gå man din väg så länge. Du har nu ej här något at giöra. Modée FruR 6 (1738). ”Seså min flicka”, sade polislöjtnantskan och tog Mila kraftigt i armen, ”kom nu mans med mig.” Folcker Stinde 2: 101 (1886). Nej, låt mans bli, och tag hit stumparna. Alving Bellm. 20 (1907). — särsk.
a) (†) i uttr. nu mans, för att beteckna att tiden är inne för att sätta i gång med ngt. Se så, nu är det gjordt — nu mans, låt sången gå. Leopold 1: 513 (1793, 1814).
b) (†) nödvändigt(vis), med pock, absolut, prompt, till varje pris. Her Brunte welen j man fort, / Genast bort åt Engelandz ortt? Prytz OS B 2 a (1620). Ett parti .. hofwo sig vproriskt wis vp emot Mosen ..: wiljande mens tilwella sig regementet. Swedberg SabbRo 1307 (1692, 1712). Wi förfechte .. gerna wårt wedertagna maner, och wilje mens hafwa wårt fram. Dens. Schibb. 78 (1716).
c) (†) i uppmaningar vari ngn fäster en annans uppmärksamhet på ngt märkvärdigt l. ger uttryck åt förvåning: tänk man, tänk man på, se man på, hör man på; jfr MAN, pron. a γ. Tänk Man, Ers May:tt, att snart Förrädarn är / Med hela Persens Man för Fältet Edert ute. Börk Darius 285 (1688). Tänck man på att een Kyrkioherde i denna tijden i Cleev .. med een Hustru hade 29 Barn. Rudbeck Atl. 4: 98 (1702). Weste (1807). (Sv.) Se, hör man på! (eng.) indeed!; really!; just look!; listen! Björkman (1889). jfr Östergren (1932).
d) för att uttrycka medgivande till en handling som man anser vara onödig l. onyttig l. icke kunna leda till ngt resultat. Lätth them man swädha och liugha så mÿckit them lösther ickie allenest Ecktenskapet medh tesz werck, wtan ochså (osv.). LPetri Œc. 40 (1559). ”Lät dem man komma,” ropade han med et vildt löje. Eurén Kotzebue Orth. 1: 23 (1793). Låt fader rasa som han vill, / må han karbasen mans svänga, / ty aldrig går du ur mitt sinn' / för alla verldens ungersvenner. Wigström Folkd. 1: 303 (1880).
e) för att uttrycka att ngt kan göras utan risk l. att ngn icke behöver draga sig för att göra ngt: gärna; godt. I kan man lägga er, Vi vil ta det på Vårt ansvar. Dahlberg Lefn. 32 (c. 1755; uppl. 1911). Dryp en droppa eller två, / Och häll den på hjertat, häll man fyra. Bellman (BellmS) 1: 104 (c. 1772, 1790). Skratta ”mans” åt mig, allvarlige läsare, för det jag är så ivrig totus in illis. Wulff 80År 156 (1926); jfr d.
4) (i vissa trakter, vard.) värkligen, sannerligen, minsann. I går, hvad gjorde då det aset? / Jo men, hon slog man sönder glaset, / Som hörde til min bästa sorte. Lenngren (SVS) 1: 8 (1775). Ni lär man vara mig et par stora bedragerskor. Eurén Kotzebue Cora 59 (1794). Han är mans okunnig om, märker jag, den försigtighet, som nu för tiden är behöflig här i landet. Crusenstolpe Tess. 5: 289 (1849). Det var mans ett nytt svar. Heidenstam Svensk. 2: 255 (1910).
Spoiler title
Spoiler content