MANASSE manas3e2, r. l. m.; best. (tillf.) -en; pl. (tillf.) -ar.
Etymologi
[av det bibl. personnamnet MANASSE]
(i vissa trakter, vard.) skämts. om mindre glas brännvin, liten sup; i sht om den sista av en lång följd av supar; nästan bl. i uttr. lilla manasse, en liten manasse, ngn gg (tillf.) i pl. små manassar. Nu ta vi en smörmat och lilla Manasse — skål! Wranér BrokBild. 124 (1889). Därs. 127 (: små Manassar). Att ta sig en liten Manasse. NDA 1913, nr 68, s. 5.
SAOB
