publicerad: 1942
MANHAFTIG man3~haf2tig, adj. -are ((†) superl. -igst Peringskiöld Hkr. 1: 394 (1697: then manhaftigste)). adv. -T; förr äv. MANHAFT, adj.
Ordformer
(-haf(f)t 1632 (: manhaffte, pl.)—1668 (: manhaffte, sg. best.). -hactig 1583. -haf(f)tig(h) 1544 osv. -häfftigh (-e-) 1617—1633)
Etymologi
[jfr ä. d. mandhaft, d. mandhaftig; av t. mannhaft resp. mannhaftig, medelst suffixet -haft resp. -haftig (se -HAFT, -HAFTIG; jfr -AKTIG) bildat till mann (se MAN, sbst.2); jfr MANAKTIG (se MAN, sbst.2 avledn.)]
som har en (riktig) mans väsen, manlig; numera särsk. med tanke på uppträdande o. d.: karlaktig, karlavulen, käck; ofta ngt nedsättande: kavat, kaxig, karsk; i sht förr äv.: modig, tapper; äv. i utvidgad anv., om uppträdande o. d. (förr äv. om mod, dygd o. d.). En hop dugelige och manhafftige karler, både till hest och foot. G1R 16: 670 (1544). (Gud) Gaff Göstaff Erickson thet ädle Blodh, / Aff högdenne krafft och manhafftigt modh. Prytz G1 A 2 b (1621). En ung Officerare miste lilla mössan under peruquen, derföre at han skröt, huru manhaftig han med tiden skulle bli i fält. Dalin Arg. 1: 72 (1733, 1754). Ja, när jag hörde Nyqvist och de andra herrarne svära omkring mig, kände jag mig uppfordrad att manhaftigt följa deras exempel. Ödman UngdM 1: 36 (1862, 1881). Det var välan ingen konst, sade han manhaftigt. Elgström BokPigK 48 (1929). — särsk.
a) (†) ss. hedrande epitet; särsk. om (i sht ofrälse) officer l. underofficer; äv. om menig man. Then hederlige och manhactige man Nils Sonasson. KyrkohÅ 1902, MoA. s. 67 (1583). Välbördigh och manhafftigh Olof Jacobssonn, leutenamptt under v. Erick Berttillssonns phana. OxBr. 5: 20 (1613). Stallmästaren Manhaftigh Göstaff Raaf. KlädkamRSthm 1629 A, s. 273 a. Edel och Manhaftig. Kallas de öfverOfficerare, som ej äro Adel, men doch, genom krigz tienst, tient sig up til adels vederlikar. Biurman Brefst. 63 (1729). Ereborne och Manhaftige. Kallar man Under-Officerare. Därs. 65. Soldaten Manhaftige Ionas Ruda. BoupptVäxjö 1796. Dalin (1853). jfr VÄL-MANHAFTIG.
b) om kvinna; numera särsk. ngt nedsättande. Then ädle manhaffte Diana. Stiernhielm Cup. 6 (1649, 1668). Ett mannhaftigt fruentimmer. Schultze Ordb. 2980 (c. 1755). Denna manhaftiga kvinna, .. klädd i mansdräkt och med karbinen på ryggen, hade (osv.). NoK 109: 163 (1931).
Avledn.: MANHAFTIGHET, r. l. f.
1) egenskap(en) att vara manhaftig (urspr. särsk. att vara modig l. tapper). Prytz OS G 4 a (1620). Budk(Brage) 1923, s. 100.
2) (†) i uttr. eders manhaftighet, ss. hövlighetsformel vid tilltal. Edhers welborna manhaftigheter och fromheter j Gudhi härmedh troligen befalandes. KyrkohÅ 1920—21, s. 266 (1628). jfr: Grim (anmäler för de kungliga). Hans manhaftighet snabblöparen Lunkentus. Topelius Läsn. 7: 191 (1891). —
MANHAFTLIGEN, förr äv. MANHAFTELIGA, adv. (-haf(f)tel- 1624—1681. -haf(f)tl- 1681—1928. -liga 1681. -lig(h)en 1624—1928) [jfr ä. d. mandhafteligen] (numera bl. tillf.) manhaftigt, karlaktigt; förr äv.: tappert, modigt. Rudbeckius Starcke A 4 a (1624). Emedan .. (gallerna) så Manhafteligen många Länder sig underkufwade. Rudbeck Atl. 1: 830 (1679). Hon vandrade manhaftligen och glad genom bokdungar .. bort mot byarna. Bergman LBrenn. 77 (1928).
Spoiler title
Spoiler content