SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1942  
MANKO maŋ4kω, n.; best. -t; pl. -n.
Ordformer
(äv. skrivet -co, förr äv. -quo)
Etymologi
[jfr t. manko; av it. manco, brist; substantivering av manco, bristfällig, ofullkomlig, till lat. mancus, stympad. — Jfr MANGEL, sbst.2, MANKERA]
handel. vad som felas i en varas vikt o. d., förr äv. i en pänningsumma; brist; underskott; undervikt l. undermål (på varor). Nisbeth (1869). Smedman Kont. 7 (1874). Rederiet ansvarar icke för manko i antalet emottagna kollin, vilka äro av den art, att de lätteligen kunna genom stöld förkomma. Lang FinlSjör. 427 (1932).
Spoiler title
Spoiler content