MARK, sbst.2, r. l. m. l. f. (OPetri, HSH) l. n. (Raam).
Ordformer
(mark (-rch, -rck) c. 1550—1861. marqve 1689)
Etymologi
[fsv. mark, n., märke, tecken, gränsmärke; jfr sv. dial. mark, n., isl. mark, n., mnt. mark, t. marke, feng. mearc, eng. mark, fr. marque (inlånat från germ. spr.); möjl. besläktat med MARK, sbst.1 (o. med en urspr. bet.: gränssten, gränsmärke). Anv. av ordet beror sannol. delvis på inflytande från fr. — Jfr MARK, sbst.3—5, MÄRKE]
(†)
1) märke, tecken, stämpel. Att alle Guldsmeder skulle förplichtede warde, Slå theres Stempell och Marck på theres arbethe. Skråordn. 177(1596). Gör man .. Mark på (mät-)Snöret, tå nötes thet snart bordt. Raam Åkerm. 68(1670). KonvLex.(1861).
2) kännetecken, bevis. The kraffter som han (dvs. Kristus) sedhan giorde, / Iämte widh Apostlanars orde. / Woro alle witne starck, / Och til vpståndelsen ful wiss marck. OPetri JesuPina L 1 b(c. 1550). HSH 28: 280(1689).
