SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1942  
MARK mar4k, sbst.3, r. l. f. (l. m.); best. -en; pl. -er40, ss. måttsbestämning äv. = ((†) -e HT 1910, s. 279 (1592)); äv. (i Finl.) MARKA, sbst.2, r. l. f.; best. -an; pl. -or l. (ss. måttsbestämning) =.
Ordformer
(mark (-rc, -rch, -rck) 1521 osv. marka (i bet. 2) 18891916. marker 16041682. marcktt 1599)
Etymologi
[fsv. mark; jfr dan. o. nor. mark, isl. mǫrk, mnt., t. o. eng. mark, ävensom (ytterst från germ. spr. inlånade) fr. marc, it. marca, marco, mlat. marca; sannol. till MARK, sbst.2, o. urspr. med syftning på den stämpel l. det märke, som utmärkte (metallstycke l. dyl. med) viss vikt l. motsvarade skalstrecket för viss vikt på besman l. dyl. Formen marka beror på inflytande från den finska formen markka]
Anm. Ordet har i ä. tid ofta återgivits med tecknet {marker}.
1) viktenhet i äldre (före metersystemet användt) viktsystem (till viktvärdet varierande för olika orter, tider o. varuslag).
a) ss. viktenhet för mynt o. ädla metaller, i Sv. indelad i 8 ören l. 16 lod l. 4384 ass o. i nutida vikt motsv. något över 200 gr. (på 1500-talet 210,6 gr.); äv. i uttr. en mark myntvikt l. en lödig mark, förr äv. en mark fint l. fin l. i fin; stundom svårt att skilja från 2 a. Kölnisk, troisk mark, 1 mark kölnisk resp. troisk vikt. viij (dvs. åtta) löduge m[a]rc (silver). SthmSkotteb. 3: 189 (1521). Aff en marck fijnt (silver) myntas fyrahundrade femtijo och sex stycker. RP 3: 176 (1633). 1. marck fijn (guld). Risingh KiöpH 42 (1669). 1 mark Mynt vigt. VetAH 1746, s. 275. Heckscher SvEkonH 1: 206 (1935). jfr MYNT-, SILVER-MARK.
b) ss. allmän handelsviktenhet, med ett viktvärde som varierade bl. a. i de skilda, för olika varuslag uppgjorda viktsystemen (ss. viktualie-, stapelstads- l. järn- o. metall-, uppstads- l. bärgslagsvikt), stundom med bestämning angivande ifrågakommande viktsystem (t. ex. mark viktualievikt, mark stapelstadsvikt); ss. viktualievikt = 1 skålpund l. 1/20 lispund o. indelad i 32 lod o. (vid tiden för övergången till metersystemet) i nutida vikt ungefär motsv. 425 gr., ss. viktenhet i övriga viktsystem med något lägre viktvärde. HFinlH 3: 243 (1555). Tiugu Mark Metall och Jernvigt, giöra sexton skålpund Victualie vigt. FörordnMåhlMåttVigt 29/5 1739, s. B 2 b. 1 mark Upstads vigt (innehåller) .. 7450 2/125 (ass) 1 mark Stapelstads ell. Utskeppnings vigt .. 7078 2/5 (ass). VetAH 1746, s. 275. Ett par marker smör. Topelius Fält. 2: 178 (1856). Markvikten synes ha varit av skandinaviskt ursprung och från Norden spritt sig, jämte benämningen mark, till större delen av det övriga Europa. Flodström SvFolk 216 (1918). jfr APOTEKAR(E)-, BESMANS-MARK.
c) ss. viktenhet inom proberkonsten, = 1/400 lod; äv. i uttr. mark probervikt. VetAH 1775, s. 43. Åkerman KemTechn. 1: 193 (1832). jfr PROBER-MARK.
2) myntenhet i utländska o. äldre sv. myntsystem o. däremot svarande mynt.
a) i fråga om ä. sv. förh.; dels ett räknemynt, urspr. = 1 mark (i bet. 1 a) silver, senare med ett lägre värde, dels ett från 1500-talets början till 1700-talets midt präglat o. gångbart mynt (= 8 öre l. 24 örtugar l. 192 pänningar); jfr 1 a. G1R 1: 5 (1521). Thi fældhe wi honom til xl march til træskifftis. JönkTb. 111 (1525). Stiäl någon Malm aff annars bodh, .. böthe Åttotijo Marcker. PrivBergsbr. 1649, 3: B 3 a. Markmynten kommo fr. o. m. år 1664 att kallas caroliner, varvid 1 carolin blev liktydig med 2 mark. Heckscher SvEkonH 1: 610 (1936). — jfr DUBBEL-, HALV-, KLIPPINGS-, LAGMANS-, MYNT-, PÄNNING(E)-, SILVER-MARK. — särsk.
α) i ordspr. o. ordspråksliknande talesätt. Lyckan är bättre än twsend marck. Grubb 472 (1665). Marka Dräng, Dalers skadha. Dens. 520. Han håller icke om styfvern. .. Han vänder dalern i tre mark. Rhodin Ordspr. 62 (1807).
β) (†) i uttr. mark om l. för mark o. d., med iakttagande av vederbörliga proportioner (vid fördelning av ett belopp mellan olika parter o. d., med användande av mark ss. jämförelseenhet). Det skall brista (dvs. vederbörande skola avstå) mark för mark. RARP V. 2: 75 (1655). När alle Creditorer äro af lika förmån, tå fälles slikt af mark som af mark. Schmedeman Just. 979 (1685). Att .. professorerne komme (vid fallande pris på säd) i sina löner att brista (dvs. förlora) mark om mark. Annerstedt UUH Bih. 4: 355 (i handl. fr. 1774). Crusenstolpe 1720 307 (1837). Ekbohrn (1904).
γ) med bestämning angivande myntarten l. myntsystemet l. ursprungsorten, t. ex. svensk mark, (ett antal) mark svenska (pänningar), ss. motsats till utländska markmynt; lödig mark (silver) l. mark (lödigt) silver l. fin l. vägd mark l. mark lödig l. fin osv., räknemynt motsv. värdet av 1 mark (i bet. 1 a) silver, motsatt: mark (i) pänningar l. örtug(ar) l. räknad mark, med ett avsevärdt lägre myntvärde; beskickad mark l. mark värk, av legering med koppar (jfr BESKICKA 3 a); mark kopparmynt, silvermynt, jfr DALER I 1 anm. sp. D 199 f., ävensom KOPPAR-MYNT slutet; karlgill, köpgill mark, se KARL-GILL 1 resp. KÖP-GILL 2; mark vadmal, beräknad till o. betalad med ett visst antal alnar vadmal efter en bestämd taxa. C (dvs. etthundra) marc ortuger. SthmSkotteb. 3: 192 (1521). Cxl {marker} Stocholmske peni[n]ge. OPetri Tb. 58 (1525; uppl. 1929). Mark vadhmal 72 alnar. Bureus Suml. 49 (c. 1600). Åtta mark kopparmyntt. OxBr. 11: 288 (1643). Uthi Birger Ierls tijd .. (gingo) twenne marck Swenska penningar .. på en lödig marck sölfwer. Dijkman Obs. D 8 b (1686). Vid 40 Mark Silfvermynts vite. PH 5: 3469 (1752). Lödigheten i en beskickad mark eller så kallad mark verk var (på G. I:s tid) endast 1 lod och 3 quintin. Hallenberg Mynt 253 (1798). 1 mark lödig var på 1470-talet lika med 9 mark pengar. Annerstedt UUH 1: 45 (1877). En mark silver motsvarade (på Magnus Erikssons tid) ungefär 300 kronor i vårt mynt. Grimberg SvFolk. 1: 475 (1913). Redan år 1449, då den första ännu bevarade myntordningen utfärdades, gick det 8 mark örtug på en lödig mark, och i början av Gustav Vasas regering hade beloppet vuxit till något över 19. Heckscher SvEkonH 1: 206 (1935).
b) om myntenheter i utländska myntsystem l. motsvarande mynt; särsk. dels om fortfarande gällande mynt(enheter) i Finland o. Tyskland, dels om ä. mynt(enheter) i Danmark o. Estland; ofta (i sht förr) med bestämning angivande ursprungsorten. Jt[em] gaff jagh d[ra]g[er]ne .. vj {marker} danske. SthmSkotteb. 3: 193 (1521). L (dvs. femtio) mark reffuelske. TullbSthm 1534, s. 5 a. j (dvs. en) mark pryske (dvs. preussiska). Därs. 1535, s. 28 a. För Finland fastställes en för detta land egen myntenhet under benämning af ”Markka” (Mark), fördelad uti etthundra mindre enheter med namnet: ”Penni”. FFS 1860, nr 7, s. 1. — jfr FINN-, RIKS-MARK.
3) (numera bl. i vissa trakter) kam. ss. mått på (värdet av) ett jordområde: markland; förr äv.: markköp. För 200 mark jord räknas en krok, det är sex stänger. Almquist CivLokalförv. 2: 423 (cit. fr. 1551). 8 marker smörräntejord af Flatås ängar. PT 1892, nr 83 B, s. 3. Lagfart å 3/18 mark i Stora Önnered. Därs. 1899, nr 210 B, s. 2. — jfr JORD-, SKATTE-MARK.
Ssgr: A: (2 a) MARK-BOL. (mark- 1935. marka- 18841916) [fsv. markabol (Hildebrand Medelt. 1: 247); jfr nor. markebol] (förr) kam. beteckning för hemman av viss storlek (eg.: hemman som betingade 1 mark i skatt); jfr -land. Falkman Mått 1: 169 (1884; i fråga om jordens uppdelning under medeltiden).
-GÄLD, se d. o. —
(2 a) -KLIPPING. (mark- 1935 osv. marka- 1592. marke- 1592) (förr) klipping med ett nominellt värde av 1 mark. 3SthmTb. 1: 53 (1592). Heckscher SvEkonH 1: 216 (1935).
(2) -KURS. jfr kurs 6.
(2 a) -KÖP, sbst.2 (sbst.1 se mark, sbst.1 ssgr). (marka-) [fsv. markköp, marka köp] (förr) kam. jordstycke till 1 marks värde. FinFmT 1916, s. 109.
(2 a) -LAG, sbst.2, n. (sbst.1 se mark, sbst.1 ssgr). [sambandet med mark, sbst.3 2 a, icke fullt klart; jfr dock mark-land, -skatt] (förr) kam. i Finl.: landområde vars bebyggare hade att erlägga ett visst samlat skattebelopp. BtFinlH 2: 15 (1538). FinFmT 1916, s. 121 (om ä. förh.).
(2 a) -LAND. (mark- 1525 osv. marka- c. 1540c. 1725. marke- 16201833. markers- 1756. marks- 17551807) [fsv. markarland, markland] (förr) kam. jordområde av viss storlek o. visst värde, utgörande en enhet vid jorduppskattningen (urspr.: område för vilket 1 silvermark erlades i avrad); äv. i uttr. lägga en by o. d. i markland, till grund för beskattningen uppmäta o. indela en by i markland; jfr pänning-, öres-, örtugs-land. G1R 2: 48 (1525). Eett markland jordh. Därs. 29: 317 (1559). Marklandets uppkomst. Scandia 14: 103 (1942; rubrik).
(2 a) -LEJ l. -LEJE, sbst. (mark- 1654 osv. marke- 1942) [fgutn. mark laigi, þriggia marka laigi, jordområde för vars innehav viss betalning l. skatt erlades (1 resp. 3 mark); senare ssgsleden laigi, n., avledn. av laigia, v., motsv. leja, v.2] (förr) kam. på Gotland; = -land. HSH 29: 391 (1654). Markelej och öresland. GotlStSteffen 118 (1942; rubrik).
(2) -MYNT. Hallenberg Mynt 294 (1798).
(1 b) -PUND. (mark- 1523 osv. marke- 1865) [fsv. markpund; jfr mnt. markpunt] äldre viktenhet av varierande viktvärde.
a) om en mindre viktenhet, = 1 skålpund l. 1 mark, särsk. = 1 mark stapelstadsvikt l. 4/5 mark viktualievikt; stundom svårt att skilja från b. G1R 1: 135 (1523). Falkman Mått 1: 391 (1884).
b) om en större viktenhet, = 1 lispund l. 20 mark l. skålpund (stapelstadsvikt). Bergv. 1: 876 (1733). Falkman Mått 1: 391 (1884).
(2 a) -SKATT. [fsv. marka skatter] (förr) kam. på Åland: jordstycke av visst omfång l. viss del av fastighet (urspr. med 1 silvermarks värde); äv.: skatteenhet motsv. ett dylikt område l. en dylik del; jfr -köp, sbst.2 FinFmT 1916, s. 108 (1539). Därs. 1916, s. 103.
Ssgr (förr; kam.): markskatte-, förr äv. markskatta-pänningar, pl. (-skatte-) pänningskatt som erlades för 1 markskatt jord. HFinlKamF 1: 44 (1542).
-smör. (-skatta-) smör som gavs ss. naturaskatt för 1 markskatt jord. FinFmT 1916, s. 108 (1539).
(2) -SLANT. särsk. (i Finl.) till 2 b. Ahrenberg Hem. 189 (1887).
(2) -STYCKE, sbst.2 (sbst.1 se mark, sbst.1 ssgr). (mark- 1556 osv. marka- 15631594. marke- 15921664. marks- 16861771) [jfr t. markstück] (numera föga br.) = -mynt. G1R 26: 251 (1556). Heckscher SvEkonH 1: 203 (1935; om förh. på 1500-talet).
-TAL. (mark- 1618 osv. marka- 15261942. marke- 15561800) [fsv. marka tal] (i fråga om ä. förh.) antal mark, tal angivande värdet av ngt uttryckt i mark l. markland. Anno 1555 räknadhes alt i Norbotn markatal. Bureus Suml. 34 (c. 1600). särsk.
1) till 1; i fråga om viktvärdet av ngt. Krwtt — 4 1/2 skålepd 8 lott th[et] är vdi markataal — 5 1/2 mrc pd. ArkliR 1550, avd. 1 (1545). JernkA 1819, s. 50.
2) till 2 (a), i fråga om myntvärdet av ngt. Desse böter synes .. kunna reduceras till marketaal. FörarbSvLag 7: 207 (1695). särsk.
a) (†) i uttr. efter marktal(et), med iakttagande av vederbörliga proportioner (med hänsyn tagen till resp. föremåls värde i mark). Ehwadh skada .. Skip eller Gods tilfogas (vid haveri), then skal återgällas både aff Skip och Gods som frelst bliffwer effter marckatale som hwar ther vthi ägher. Siöl. 1667, Sjösk. 10. PH 5: 2985 (1750).
b) (†) pänningvärde; särsk. om värdet av l. kursen på viss myntsort. Lasse sc[ri]ffue[re] betale ept[er] stocholms markatal. OPetri Tb. 109 (1526; uppl. 1929). Såsom marcke- och öretalet uppå Rixdalern minskat är, så (osv.). RP 3: 260 (1633). (Agardh o.) Ljungberg I. 3: 8 (1853).
3) till 3 b: tal angivande storleken o. värdet av en egendom uttryckt i markland (o. häremot svarande skattskyldighet). Reeffvekarer, the ther förståndh haffve, hure jordh skal skifftes anthen i marchetall eller i andre deler. G1R 26: 534 (1556). HT 1924, s. 223.
-TALS, adv. (mark- 1734 osv. marke- 16381644)
1) (numera bl. tillf., i fråga om ä. förh.) till 1: med användande av mark ss. viktenhet; i mängder av (hela) mark l. ända upp till 1 marks vikt. (Hökare må) Lius, Fläsk, Ost och Smör Mark-tals försälja. PH 2: 1066 (1734). Hammar (1936).
2) (†) till 2 a; i uttr. efter marktals, = efter marktal(et), se mark-tal 2 a. RARP 3: 50 (1638). Därs. 404 (1644).
(2 a?) -VACKA, r. l. f. (förr, i Finl.) visst äldre rymdmått. (I Tavastehus slotts län) är 24 markwackar uti spannen, och 5 spän uti pundet. Hallenberg Mynt 324 (i handl. fr. 1543). Cederlöf FinlPrästEkon. 116 (1934).
(jfr 1) -VIKT. (i fråga om ä. förh.) mark ss. viktenhet; 1 marks viktvärde; viktvärdet av ngt beräknat i mark; äv. övergående i bet.: viktsystem vari mark utgör viktenheten; äv. konkret, om viktpjäs. Stiernhielm Arch. G 2 b (1644). Falkman Mått 1: 363 (1884; om viktpjäs). Transaktioner mellan män .. från olika områden, som hvart kunde hafva sin markvigt. Hildebrand Medelt. 1: 757 (1894).
(1) -VIS, adv. (mark- 1862 osv. marke- 1664) (numera bl. tillf., i fråga om ä. förh.) = -tals 1. Schmedeman Just. 372 (1664). Hammar (1936).
B (†): MARKA-BOL, se A.
-GÄLD, se markgäld.
-KLIPPING, -KÖP, -LAND, -STYCKE, -TAL, se A.
C (†): MARKE-GÄLD, se markgäld.
-KLIPPING, -LAND, -LEJ, -PUND, -STYCKE, -TAL, -TALS, -VIS, se A.
D (†): MARKERS-LAND, se A.
E (numera föga br.): (1 b) MARKS-ABBORRE~020, äv. ~200. vägande ungefär 1 mark. Dahlbäck Åb. 163 (1914).
-LAND, -STYCKE, se A.
Spoiler title
Spoiler content