MARKGREVE mar3k~gre2ve, förr äv. MARGGREVE (ma`rggrefve (med hårdt) g Weste; màrrjgréve Dalin), m.; best. -en; pl. -ar; förr äv. (ss. titel framför namn) MARKGREV l. MARKGRAF.
Ordformer
(mar- 1527—1829. marg- SvForns., c. 1580—1872. mark- (-rch-, -rck-) 1556 osv. -graff 1550—1558. -graffue (-ffve) 1534—1622. -gref(f) 1558—1583. -greve (-fve, -ffve, -ffue) SvForns., 1527 osv. -gräff c. 1640)
Etymologi
[fsv. margreve; av mht. marcgrāve, margrāve, mnt. marcgrēve, margrēve, ä. t. marggraf, t. markgraf; av MARK, sbst.1 1, o. GREVE]
i fråga om ä. utländska (i sht tyska) förh.; urspr. titel för styresmannen över ett gränsdistrikt (en ”mark”, se MARK, sbst.1 1), utrustad med större maktbefogenhet än motsvarande styresmän (grevar, furstar) i andra delar av landet; i fråga om förh. under senare tid viss adels- l. furstetitel. SvForns. 1: 291. G1R 4: 202 (1527). Vi Friedric med Guds Nåde, Konung i Preussen, Marg-Grefve i Brandburg. Nordberg C12 1: 403 (1740). En av de befälhavare, som voro satta att vakta gränserna mot saracener och andra, en markgreve alltså. Sylwan (o. Bing) 1: 18 (1910; om medeltida förh.).
Ssgr (i fråga om ä. utländska förh.): A (numera bl. tillf.): MARKGREV-DÖME, se B.
B: MARKGREVE-DÖME. (markgrev- 1635—1805. markgreve- 1790 osv.) markgrevskap. OxBr. 8: 285 (1635). —
-PULVER. [jfr d. markgrevepulver, t. markgrafenpulver, nylat. pulvis marchionis] (†) ett slags pulver med medicinell anv., bl. a. ss. medel mot epilepsi. Aken Reseap. 214 (1746).
Avledn. (i fråga om ä. utländska förh.): MARKGREVINNA, f. [jfr t. markgräfin] en markgreves hustru l. änka. 2VittAH 8: 128 (1572). Mellin Nov. 2: 287 (1849, 1867). —
MARKGREVLIG, adj. (-greve- 1746—1807) [jfr t. markgräflich] Uggla Herald. 127 (1746). Malaspina, italiensk markgreflig släkt. 2NF 17: 614 (1912). —
