MASKARON mas1karå4n l. -ω4n, r. l. m.; best. -en; pl. -er.
Etymologi
[av t. maskaron, liksom eng. mascaron av fr. mascaron, till masque (se MASK, sbst.2); jfr äv. it. mascherone (till maschera, ansiktsmask)]
konsthist. o. arkit. skulpterat (gjutet, snidat), målat, tecknat l. graverat människoansikte (ofta med förvridna, grinande drag, ävensom med växtslingor o. d. i st. f. hår, skägg osv.) använt ss. ornament. Sturtzenbecher (1805). Stråle RörstrH Fört. 21 (1879). Portalerna (på danska renässansslott) med sina pelare, maskaroner och kartouchverk. HTSkån. 1: 2 (1901). HantvB I. 1: 379 (1934).
Ssg: MASKARON-PRYDD, p. adj. (i fackspr.) HTSkån. 1: 8 (1901).
SAOB
