MATEMATIKER mat1ema4tiker l. —302 (- -màtick´r Dalin), m.||(ig.); best. -n. pl. = (Norrmann Eschenbg 1: 266(1817) osv.) l. -tici -tisi resp. -tisi2 (BOlavi 101 a(1578) osv.); äv. (arkaiserande l. skämts.) MATEMATIKUS mat1ema4tikus l. —302 (mathema´ticus Weste; - -màtikuss Dalin), m.||(ig.); best. (föga br.) -kusen, i best. anv. äv. utan slutartikel; pl. -tici -tisi osv., ngn gg (i sht skämts.) -kusar.
Ordformer
(-tiker 1817 osv. -tikus c. 1609—1904)
Etymologi
[av t. mathematiker resp. lat. mathematicus, av gr. μαϑηματικός, adj. (se MATEMATIK)]
1) person som (självständigt l. under andras vägledning) ägnar sig åt studiet av l. författarskap i matematik, vetenskapsman vars fack är matematik, fackman (med vetenskaplig examen) i matematik. En begåvad, framstående, lärd, stor matematiker. Schroderus Dict. 132(c. 1635). 19Årh. V. 1: 9(1922). — särsk.: person med högre utbildning i matematik, anställd inom praktiska yrken. SFS 1915, s. 1979 (inom järnvägsstyrelsens administrativa byrå).
2) (†) i utvidgad anv., om idkare av flera (med matematiken mer l. mindre befryndade) vetenskaper; astronom; naturvetenskapsman. BOlavi 101 a(1578). Lagförsl. 74(c. 1609). PT 1758, nr 71, s. 3.
