MEDICINERA me1disine4ra l. med1-, i Sveal. äv. -e3ra2, v. -ade. vbalsbst. -ANDE, -ING.
Ordformer
(medi- 1674 osv. mede- 1834)
Etymologi
[liksom d. medicinere av t. medizinieren, använda medicin; jfr fr. (se) médeciner, ge (resp. ta in) medicin, mlat. medicinare; avledn. av lat. medicinus (se MEDICIN)]
1) ta in l. använda medicin; numera vanl. i fråga om (regelbundet) bruk av medicin under längre eller kortare tid. Dalinus Alm. 1674, s. 32. Jag var ännu så krank när jag disputerade pro gradu at jag nödgades medicinera i Cathedern. 2Saml. 7: 17(1782). Jag medicinerar för dem (dvs. ögonplågorna), men ser ännu ingen verkan. Därs. 27: 73(1821). Söderberg Glas 199(1905). — särsk.
a) [jfr motsv. anv. i d.] (†) i fråga om laxermedel: laxera. Schück VittA 4: 277(i handl. fr. 1729). (De flesta professorerna), utom Theologi, voro rare (dvs. sällsynta) att se i kyrkan och nyttjade merendels Söndagen att medicinera på. Nyrén Charakt. 102(1780). Tholander Ordl.(c. 1875).
b) (skämts., numera föga br.) eufemistiskt, om förtäring av alkoholhaltiga drycker. Linné Sk. 46(1751). Valerius 2: 72(1809). jfr: Sprit var den bästa medicinen, påstod han, medicinerade därför så ofta och så kräsligt inkomsterna medgåfvo. Zilliacus Hågk. 33(1899).
