MEDIOKER me1diå4ker l. med1-, l. -ok4er, adj. -kre, -kra. adv. -T.
Ordformer
(-ocre 1716—1918. -ocker 1889—1911. -oker 1787 osv.)
Etymologi
[jfr t. medioker, eng. mediocre; av fr. médiocre, av lat. mediocris, medelmåttig, skäligen enkel, eg.: som befinner sig halvvägs mellan bärgets fot och topp, halvhög; av medius, befintlig i mitten (se MEDIUM), och ocris, bärg]
(i sht i vissa kretsar) som icke höjer sig över det vanliga l. över medelnivån; medelmåttig, av medelmåttigt värde, ordinär, skäligen enkel, jämnstruken, slätstruken. Swedberg Schibb. 283 (1716). En mediocre och usel professor. Annerstedt UUH Bih. 5: 137 (i handl. fr. 1783). I Warszawa fick jag plats på ett mycket mediokert hotell. Wirsén Minn. 362 (1942).
Avledn.: MEDIOKRITET, r. l. f. [jfr t. mediokrität, eng. mediocrity, fr. médiocrité; av lat. mediocritas (gen. -ātis)] (i sht i vissa kretsar) medelmåttighet, jämnstrukenhet, slätstrukenhet; äv. konkret. Vidrigare vore ej för mig att höra svenska .. läsas med dansk accent .. än att .. läsa mina mediocriteter så stafvade, som Deléen vill. Hjärne DagDrabbn. 367 (i handl. fr. 1809). Ekbohrn (1904).
