SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1943  
MEDIOPALATAL me1diωpal1ata4l, äv. -o- l. -å-, adj. o. sbst. r.; ss. sbst. best. -en; pl. -er.
Etymologi
[av lat. medio-, ssgsform till medius, adj. (se MEDIUM) o. PALATAL]
(numera mindre br.) språkv.
I. adj.; om språkljud: som bildas med tungryggen artikulerande mot gränsen mellan hårda o. mjuka gommen (l. mot främsta delen av gomseglet). NF (1886). Noreen VS 1: 379 (1905).
II. sbst.: mediopalatalt ljud, mittgomljud, främre velar. Landsm. 1: 20 (1879). Brate SvSpr. 6 (1898).
Spoiler title
Spoiler content